onsdag 30 december 2009

2008 års 50 bästa album - #1. DJ/Rupture - Uproot

1. DJ/RUPTURE - UPROOT























Jag älskar, och kan inte leva utan, musik som får mig att drömma mig bort. Bort från isande kyla, trånga ettor, dålig mat, jobb och tvättider. Musik får mig att för en stund bli omedveten om min fysiska närvaro. Och DJ/Ruptures magiska Uproot-mix är det perfekta redskapet för just det ändamålet.

Uproot är från början till slut en fullständigt breathtaking experience (kommer inte på något bra sätt att beskriva det på svenska) och för mig personligen är det här det solklart bästa dubstep-albumet någonsin, även om rubriceringen dubstep vore att i viss mån förringa Uproots storhet. Uproot är en ljuvlig och fantastiskt fantasifull genrekavalkad där vacker electronica, suggestiva dubstep-rytmer, tung sträv garage, psykedelisk reggea och till och med en helt otrolig passage med klassisk musik sammanstrålar i en fängslande enhet. En vacker minimalistisk resa som låter så jävla organisk och levande att man knappt kan förstå att musiken skapats i en dator. Det låter snarare som ett naturfenomen.

Och för att återknyta till min inledningstext inför den här listan (som jag skrev i JULI, shit alltså - den här nedräkningen tog NÅGOT längre tid än jag räknat med), så har det förstås varit en mycket svår uppgift att göra en lista av de, faktiskt flera hundra, skivor jag lyssnat på och tyckt om från 2008. Men det som till slut fick mig att inse vilken platta som skulle toppa listan var en egentligen ganska enkel sak. Nämligen: Uproot är den skiva som jag, faktiskt överlägset, lyssnat mest på av alla de skivor som släpptes förra året. Jag upplever en magnetisk dragningskraft till den och jag kan inte tröttna på den. Det säger någonting. Och svårare behöver det inte vara. Den musik som vi återkommer till gång på gång på gång, utan att vi kanske egentligen ens är medvetna om det, måste nog vara den som ligger oss närmast.

Uproot är - alltså - höjdpunkten på ett GALET imponerande musik-år och jag uppmanar samtliga, ja ALLA, som läser detta att släcka ner, höja volymen och ge Uproot en timme av din tid. Det är en, i sin allra genuinaste bemärkelse, musikupplevelse. För mig är Uproot meditation, terapi och ren njutning på en och samma gång och kanske det allra vackraste i musikväg på väldigt många år.

Det här är den enda skivan på listan där jag inte vill utse några favoritspår. Den ska uteslutande lyssnas på som en helhet.

Uproot på Spotify

tisdag 29 december 2009

2008 års 50 bästa album - #2. Vampire Weekend

2. VAMPIRE WEEKEND - VAMPIRE WEEKEND






















Aldrig ansträngda anglofiler anammar afrikanska anspelningar. Afropop alltid angenämt.
Bedårande Brooklyn-baserat badstrands-bröt. Ballt, barnsligt, banbrytande, barockt, bäst.
Charmant chartertrip. Chic cembalo-chock. Coola congas!
Delikat, dansvänlig, distanslös. Drivna dåraktiga drömmare.
Ej elitistisk, emellertid empatisk. Ezra engagerar.
Fantasifull frejdig femstjärnig familjeunderhållning. Förlöser för fan! Faktiskt fulländad.
Gedigna glittrande gitarrfigurer. Galna glädjespridare.
Högeligen hippt - hypen håller! Har humor.
Is-This-It-inspirerad injektion i intetsägande indielandskap. Idkar ivrig inlevelse.
Jävligt jordnära Jediriddare.
Kan kanske kallas klassisker. Kreativa killar!
Lustfyllt, luftigt, laddat, lättklätt. Ligga? Lätt.
Magisk musikupplevelse, M79 medför mysig magkänsla. Mumsiga melodier.
Nästan N#1, nollnolltalets nästintill njutbaraste. Närapå naivt.
Otroligt opretentiös oemotståndlig oreda.
Perfekt pop. Påtagligt Paul-Simon-präglade. Propra passionerade partyprissar.
Q-awards-pristagare.
Rastlösa reggae-romantiker.
Sorglös sol-saga. Söker ständigt sig själva. Svärmisk sandstrands-soul.
Tidlös tillika trevligt tanklös. Tramsiga toner tillämpas trofast.
Universitetsstudenter utforskar underbara uttrycksätt.
Västifierad världsmusik. Vampyrerna vågar vara vilda.
XL:s xklusivaste.
Ynglingar ylar yrvaket. Ytterst yppigt.
Zimbabwe-drömmare.
Årets åttiotalister.
Är ändå ärliga. Älskvärda äventyrare.
Ömsom överaktiva, ömsom ödmjuka. Överlag överväldigande.

Mina tre favoritspår från "Vampire Weekend":

Cape Cod Kwassa Kwassa



M79



The Kids Don't Stand A Chance






















Vampire Weekend på Spotify

söndag 27 december 2009

Samma nätter väntar alla













Le Temps Detruit Tout; Vol 8 December 2009
1. Prince - When Doves Cry
2. Kanye West - Two Words
3. Morrissey - Something Is Squeezing My Skull
4. Madness - Forever Young
5. Florence + The Machine - You've Got The Love (Jamie XX Rework Feat. The Xx)
6. Interpol - PDA
7. Van Morrison - Jackie Wilson Said (I'm In Heaven When You Smile)
8. La Roux - In For The Kill
9. Jay-Z - Heart Of The City (Ain't No Love)
10. Raised Fist - Illustration Of Desperation
11. The Horrors - Sea Within A Sea
12. Markus Krunegård - Samma Nätter Väntar Alla


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-8

fredag 25 december 2009

2008 års 50 bästa album - #3. Titus Andronicus

3. TITUS ANDRONICUS - THE AIRING OF GRIEVANCES























D E S P E R A T I O N

S M Ä R T A

I N T E N S I T E T

F R U S T R A T I O N

F Ö R T V I V L A N

D R A M A T I K

V Å L D S A M V R E D E

K Ä R L E K


Kort och gott;

POETISK
MEN
BRUTAL
JÄVLA
Å N G E S T R E L E A S E



TITUS ANDRONICUS, NI RENAR MIN SJÄL.
TACK.















Mina tre favoritspår från "The Airing Of Grievances":


Titus Andronicus



Joset Of Nazareth's Blues



Upon Viewing Bruegel's "Landscape With the Fall of Icarus"
















The Airing Of Grievances på Spotify

torsdag 24 december 2009

2008 års 50 bästa album - #4. The Bug

4. THE BUG - LONDON ZOO






















"London Zoo" är inte dancehall, hiphop, grime, techno eller dubstep - "London Zoo" är ett monster.

Ös på med volymen och basen på massivt feta, läskigt spöklika "Skeng" eller årets svängigaste låt, adrenalinstinna "Angry" (sjukt catchy låt, får igång stämningen på vilken fest som helst) - och jag lovar dig att du inte hört något liknande.

The Bug, eller Kevin Martin som hans mamma kallar honom, är en London-baserad musiker och producent och på "London Zoo" har han lyckats åstadkomma hooks, basgångar, stämningar, arrangemang och ljudbilder som är geniala. Ibland skrämmande tunga, nästan brutala, ibland kryptiskt intensiva. Gåtfullt, vackert, ockult.

Skivan höjs ännu mer av den imponerande samling gästartister som The Bug fått med: Warrior Queen, Tippa Irie, Flowdan och Ricky Ranking bland andra står för helt fantastiska vokala insatser. Lyriken på plattan är rå och häftig, ofta politisk och samhällskritisk, vilket är uppfriskande.













"London Zoo" är reggea från en annan värld, dancehall från dödsriket, techno från en förhistorisk tid, dubstep från framtiden. TUNG som något du aldrig hört och med ett sånt jävla groove och sväng att du inte kan sluta dansa. Många nätter har den här plattan snurrat runt om och om igen på sena efterfester och den känns redan som en klassiker.

Mina tre favoritspår från "London Zoo":

Skeng



Angry



Poison Dart
















London Zoo på Spotify

tisdag 22 december 2009

2008 års 50 bästa album - #5. Neon Neon

5. NEON NEON - STAINLESS STYLE























Fråga: Vad kan rimligtvis gå rätt när singer/songwritern Gruff Rhys (från powerpop-bandet Super Furry Animals) tillsammans med hiphop/electro-producenten Boom Bip gör en konceptskiva om den kultförklarade bildesign-mogulen John Delorean?

Svar: Precis ALLT.

"Stainless Style" är en omsorgsfullt ihopplockad godispåse som innehåller lite av allt utan att det blir för mycket eller för brokigt - snarare tvärtom. Det som imponerar med Neon Neon är hur duon lyckas blanda så många olika stilar och samtidigt lyckas skapa årets mest homogena, genomtänkta och helgjutna album.


















Vi hittar starka, vackra popmelodier i låtar som "I Told Her on Alderaan" och "Steal Your Girl", trendig 80-tals-nostalgisk new wave och några av årets i särklass starkaste refränger i "I Lust U" och "Belfast" och essiga, funkiga, moderna electro-beats i låtar som "Trick Or Treat", "Raquel" och "Sweat Shop" - allt har sin perfekta plats i den engagerande based on a true story-berättelsen om John Delorean, som innehåller 80-tals-glamour, kärlek, sex, knark och Star Wars-referenser. Ibland låter Neon Neon som Prince, ibland som Human League, ibland som Miami Sound Machine, ibland som något Patrick Bateman skulle kunna ha i skivhyllan och ibland briljerar de med beats som Missy Elliott hade varit stolt över.

"Stainless Style" är en hyllning med glimten i ögat men tar samtidigt den bisarra 80-tals-playboyen John Deloreans, fascinerande men tragiska, livsöde på fullt allvar. Gruff Rhys och Boom Bip lyckas på ett närmast unikt sätt skapa en galen hybrid av gammalt och nytt, ostigt och modernt, guilty pleasures och superkreddig pop. Av principskäl har jag försökt undvika adjektivet eklektisk under den här genomgången, men nu kommer det: "Stainless Style" är EKLEKTISK. Och jag KAN inte sluta lyssna på den.

"And I love you...
Yes, I'll love you
if the price is right

And I lust you...
Yes, I'll lust you
if the price is right"

(I Lust U)

"'Cause you'll see my reflection
In Michael Douglas's mirrored sunglasses
You'll see my perfection
In Michael Douglas's mirrored sunglasses
You'll see my subjection
In Michael Douglas's mirrored sunglasses
The look of rejection
In Michael Douglas's mirrored sunglasses"

(Michael Douglas)

"Oh, how many are my foes?
How many rise against me?"

(Stainless Style)

Mina tre favoritspår från "Stainless Style":

I Lust U



I Told Her On Alderaan



Belfast
















Stainless Style på Spotify

måndag 21 december 2009

2008 års 50 bästa album - #6. Cut Copy

6. CUT COPY - IN GHOST COLOURS




















Jag såg dessa australiensiska disco-postpunkare på Arvika förra året och det var en trång, svettig, kärleksfull och oförglömlig spelning där "Hearts On Fire" utgjorde hela festivalens absoluta klimax. Min gränslösa kärlek till den låten går inte att understryka nog. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg fungerar den låten ungefär som en dröm för mig. Den bearbetar alla intryck och ger mig ett råd, en varning, en vision, kanske ett svar. Det är svårt att förklara men alla ni som har en väldigt speciell relation till en speciell låt förstår nog. "Hearts On Fire" är 2000-talets poplåt för mig på så många sätt. Refrängens magiska "With hearts on fire I reach out to you tonight" är p e r f e k t - för att inte tala om SAXEN! Saxofonsolot mot slutet av låten är hela "In Ghost Colours" egen lilla orgasm.

I övrigt är plattan en 80-tals-nostalgisk pop-pärla, fylld av drömska melodier och de bästa bitarna från 2000-talets house/electro-våg. Tänk er en trekant mellan The Cure, Pet Shop Boys och Daft Punk. Tänk kärleksfull popmusik för dansgolvet.

Cut Copy handlar inte så mycket om texter, budskap, insikter, olycklig kärlek och ångest som bra musik ofta gör. Cut Copy handlar mer om att inte överanalysera. Att dansa och känna och inte tänka så mycket. Att ta vara på små vackra ögonblick.

Tänk cynism. Och så tänker du tvärtom. Där någonstans hittar du Cut Copy.

"There's something in the air tonight
A feeling that you have that could change your life
There's something burning up inside
I reach out for you and our hearts collide

With hearts on fire I reach out to you tonight

I've been searching for a love alive
Drowning in the silence as we walk the night
Your hand is out and brushes mine
A moment that is frozen as we hang in time

With hearts on fire I reach out to you tonight"

(Hearts On Fire)



Mina tre favoritspår från "In Ghost Colours":

Hearts On Fire
So Haunted
Far Away

onsdag 16 december 2009

Supermagic



















Le Temps Detruit Tout; Vol 7 December 2009
1. The Go! Team - Grip Like A Vice
2. Los Lobos - La Bamba
3. Talib Kweli - Broken Glass
4. Future Of The Left - Arming Eritrea
5. The xx - Islands
6. Nneka - Kangpe
7. Florence Valentin - Spring Ricco
8. Mos Def - Supermagic
9. Wilco - You And I
10. Phoenix - 1901
11. Bruce Springsteen - Jersey Girl (Live)
12. Håkan Hellström - Flyg Du Lilla Fjäril


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-7

tisdag 15 december 2009

Gold Panda



Kanske bara jag som gillar det här, men jävlar vad jag gillar det! Härlig video också. Låt oss nu göra denna tisdag till en tisdag vi sent skall glömma. God morgon!

måndag 14 december 2009

2008 års 50 bästa album - #7. Håkan Hellström

7. HÅKAN HELLSTRÖM - FÖR SENT FÖR EDELWEISS






















Jag fick upp ögonen för Håkan väldigt sent. När han slog igenom för tio år sen var jag för "ball" för att gilla honom, så det var faktiskt i och med min ögonblickliga förälskelse till den här skivan som jag tog mig an hans tidigare skivor, som jag missat i all min utomordentliga ballhet. Så det var inte så längesedan som jag typ: "Hörrni, den här 'En vän med en bil' är ju rätt bra", lite sent kanske. Men bättre än aldrig osv.

Nu - efter nästan två år med Håkan i mitt liv - kan jag inte annat än bekänna min gränslösa kärlek till denna underbara man. Utan tvivel Sveriges bästa artist under 2000-talet, javafan - kanske någonsin. På "För sent för Edelweiss" känns det som att han går mer på känsla än någonsin och ett par av texterna är så jävla bra att jag inte vet var jag ska ta vägen. Han sätter ord på instinktiva, banala, irrationella känslor utan att censura dem eller göra om dem till onödiga metaforer. Det är rakt, enkelt och hjärtskärande. Inga andra texter har fungerat bättre som tröst och terapi för mig under det senaste året.

En sak jag gillar med den här skivan är att den är... rätt kass! Lite otight framfört, naket och smutsigt ljud, undermåliga gitarrsolon och lynniga, känslomässiga låtar som liksom inte verkar riktigt klara och förvirrade men vackra texter som låter som om de kommit till i samma sekund som han sjungit in dem. Men det är det som gör plattan så jävla fin. Om låtarna hade polerats och gjorts om till storslagna stadiumhits så hade mycket av plattans personlighet och säregenhet gått förlorad. Och det är det som är så jävla genuint och uppfriskande med Håkan - Han är är sig själv till 100 procent i all sin antiperfektionism och där har vi alla något att lära. Ingen kan bli bäst i världen men alla har möjlighet att bli bäst i världen på att vara oss själva.

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om inte kommer tillbaks till dig"

(Kärlek är ett brev skickat tusen gånger)

"Trötta götaälv
rinn långsamt
tills min sång är slut

Fina gamla vän
rinn vidare
men vara inte länge

Kära lilla blomma
jag ser dig försöka
men du växer för nära
motorvägen

Älskade blomma
jag ser hur du kämpar
men du växer för nära
motorvägen

Flyg lilla fjäril flyg
över guldbergsvass och dyn
en dag kommer du krossas
lilla fjäril flyg
flyg lilla fjäril flyg
en dag kommer du krossas
så flyg nu"

(Flyg du lilla fjäril)

"Jag kommer inte älska dig för resten livet
Vill inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv
Jag kommer inte höra av mig igen, och jag kommer inte ta skulden
Så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp"

(För en lång, lång tid)

"Och du undrar vem som kysser henne nu, och du undrar vem, vem om inte du
Oooh, läpparna, du kallar dina, det gör ont att veta, lika ont att undra"

(För sent för Edelweiss)



För sent för Edelweiss på Spotify

Mina tre favoritspår från "För Sent För Edelweiss":
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
För sent för Edelweiss
För en lång, lång tid

torsdag 10 december 2009

A Thrill's A Thrill



















Le Temps Detruit Tout; Vol 6 December 2009
1. Dirty Projectors - Stillness Is The Move
2. Les Negresses Vertes - Zobi La Mouche
3. Them Crooked Vultures - Elephants
4. The Hold Steady - First Night
5. Name The Pet - Borderline
6. Coconut Records - West Coast
7. Mary Coughlan - A Thrill's A Thrill
8. The Feelies - Let's Go
9. Raphael Saadiq - 100 Yard Dash
10. Titus Andronicus - No Future
11. Cut Copy - So Haunted
12. Leonard Cohen - Ain't No Cure For Love


Le Temps Detruit Volumes 1-6

torsdag 3 december 2009

2008 års 50 bästa album - #8. The Gaslight Anthem

8. THE GASLIGHT ANTHEM - THE '59 SOUND






















I New Jersey älskar alla Bruce Springsteen och The Gaslight Anthem är inget undantag. De är varken kreddiga, svåra eller särskilt originella, men "The '59 Sound" är helt enkelt sån där skiva jag hela tiden längtar efter att lyssna på. De drivs av sångaren Brian Fallons passion och berättarglädje och jag älskar att spåren på plattan är 12 h i s t o r i e r och inte bara 12 låtar.

The Gaslight Anthem är enkel, ärlig soulstänkt punkrock med enkla, ärliga texter fyllda av själ, desperation, kärlekstörst med mängder av referenser till populärkultur och även Bossen själv. Om Bruce Springsteen var 20 år idag och bildade ett punkrock-band så skulle det förmodligen låta som The Gaslight Anthem. "The '59 Sound" bjuder inte på några som helst konstigheter, men jag blir varm i hjärtat av den.

"You remind Nana, if she asks why,
that a thief stole my heart while she was making up her mind.
I heard she lives in Brooklyn with the cool,
goes crazy over that New York scene on 7th Avenue.
But I used to wait at the diner, a million nights without her,
praying she won't cancel again tonight.
And the waiter served my coffee with a consolation sigh.
You remind Nana, if she asks why"

(Here's Looking At You, Kid)

"And Maria came from Nashville with a suitcase in her hand
I always kinda sorta wished I looked like Elvis
And in my head there's all these classic cars
And outlaw cowboy bands
I always kinda sorta wish I'm someone else"

(High Lonesome)

"Young boys, young girls, ain't supposed to die on a Saturday night"
(The '59 Sound)



The '59 Sound på Spotify

Mina tre favoritspår från "The 59' Sound":
The '59 Sound
Meet Me By The River's Edge
Great Expectations

tisdag 24 november 2009

2008 års 50 bästa album - #9. MGMT

9. MGMT - ORACULAR SPECTACULAR






















Jag är inte synsk på något sätt, det ska klargöras, MEN jag tror att den här skivan är en sån där skiva som kommer betraktas som en "klassiker" om många år. Den kommer kallas "viktig" och "signifikativ för sin tidsanda" och dylikt. Idag får den blandad uppskattning, vissa hyllar MGMT medan andra tycker att de blott är en överskattad hype. Men tro mig, den här skivan kommer leva kvar länge. Den är väldigt speciell.

Texten till sönderspelade, men underbara, "Time To Pretend" ringar in essensen av MGMT. En helt fucking fett fantastisk text, för den har så många lager. Med en viss glimt av distans och charmig sarkasm lyckas Brooklyn-duon göra ett kärlekspar av cynism och romantik, och övertalar oss om att det enda sättet att leva livet är att låtsas göra det tills vi tror på det. Att det enda sättet att bli rockstjärnor är att intala oss att vi redan är det.

Om man är en vän av att skära ner musiken i beståndsdelar (vilket vi ju alla är, för det är ju så härligt eller hur) så hittar vi David Bowie, Beatles, The Flaming Lips, 90-tals-britpop och 60-tals-psykedelia. Rent musikaliskt lever MGMT på snuskigt starka melodier och plattan har en perfekt balans mellan klockrena pophits och låtar som kräver några lyssningar innan de sätter sig. Soundet är vinylvänligt knaprigt, lite smutsigt, väldigt snyggt.

I och med den här plattan peakade det sena 2000-talets massiva indie-electro-rörelse, och överskattade eller ej - uppmärksamheten kring MGMT är rättmätig.

"I'm feelin rough, I'm feelin raw, I'm in the prime of my life
Let's make some music, make some money, find some models for wives
I'll move to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars
You man, the island and the cocaine and the elegant cars

This is our decision to live fast and die young
We've got the vision, now let's have some fun
Yeah it's overwhelming, but what else can we do?
Get jobs in offices and wake up for the morning commute?

Forget about our mothers and our friends
We were fated to pretend

I'll miss the playgrounds and the animals and digging up worms
I'll miss the comfort of my mother and the weight of the world
I'll miss my sister, miss my father, miss my dog and my home
Yeah I'll miss the boredom and the freedom and the time spent alone

But there is really nothing, nothing we can do
Love must be forgotten, life can always start up anew
The models will have children, we'll get a divorce,
we'll find some more models, everything must run its course

We'll choke on our vomit and that will be the end
We were fated to pretend"

(Time To Pretend)



Oracular Spectacular på Spotify

Mina tre favoritspår från "Oracular Spectacular":
Time To Pretend
Kids
Pieces Of What

måndag 23 november 2009

2008 års 50 bästa album - #10. Nachtmystium

10. NACHTMYSTIUM - ASSASSINS: BLACK MEDDLE, PART 1






















Psykedeliska utflykter, saxofonsolon, effektiva punkrock-refränger, Pink Floyd-hyllningar, bisarra 70-tals-utsvävningar. Och med det sagt: "Assassins" är förra årets bästa black metal-platta - för all del också en av hela decenniets bästa. För black metal anno 2009 handlar inte längre om att vara ondast, coolast likmålad, spela snabbast eller i olika bemärkelser vara mest extrem, black metal anno 2009 handlar om att testa gränser. Och inget metal-band gör det lika framgångsrikt som Nachtmystium.

Chicago-bandet slänger klyschorna i papperskorgen, vågar experimentera och vinner mycket på oförutsägbarheten, nytänkandet, spelglädjen och mångsidigheten. Men ÄR "Assassins" verkligen black metal då? Rötterna finns där utan tvekan, men jag tycker att man måste kunna konstatera att etiketteringen som sådan är ganska ointressant. Nachtmystium är ett fascinerande band och "Assassins" är en förbannat bra platta, och oavsett genre-rubricering är det här modern metal när den är som allra bäst.



Assassins på Spotify

Mina tre favoritspår från "Assassins: Black Meddle, Part 1":
Ghost Of Grace
Seasick (Part 3: Silent Sunrise)
Assassins

söndag 22 november 2009

Slow Show

















Le Temps Detruit Tout; Vol 5 November 2009
1. Katrina & The Waves - Walking On Sunshine
2. Deerhoof - +81
3. Buzzcocks - Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)
4. The Flaming Lips - I Can Be A Frog
5. Acid Girls - The Numbers Song
6. Mastodon - Divinations
7. Talib Kweli - Ms. Hill
8. The Righteous Brothers - Little Latin Lupe Lu
9. Dananananaykroyd - Black Wax
10. Thåström - Sönder Boulevard
11. Julian Casablancas - Out Of The Blue
12. The National - Slow Show


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-5

fredag 20 november 2009

2008 års 50 bästa album - #11. Lindstrøm

11. LINDSTRØM - WHERE YOU GO I GO TOO


















"Where you go I go too" (kanske årets bästa albumtitel, visst?) består av tre spår. Den inledande titellåten - ett häpnadsväckande epos och skivans höjdpunkt - är en halvtimme lång (halvtimmeslåtar är löjligt underskattat), den andra är tio minuter och den sista är 16 minuter. Tre otroliga skapelser som skapar nya definitioner om vad som går att uppnå med elektronisk musik. Låt universums oändlighet ta dig i sin famn och följ med Oslos Hans-Peter Lindstrøm på den mest episka rymdresa du kan tänka dig utan att, rent fysiskt, behöva lämna jordytan. Om Gud fick välja en enda låt att ha som soundtrack till sitt universum så tror jag att han hade valt "Where you go I go too", ingen låt hade passat bättre. Men vad vet jag om vår herres musiksmak, kanske hade han hellre föredragit den här. Det hade onekligen varit roligt.

Where You Go I Go Too på Spotify

Mina tre favoritspår från "Where You Go I Go Too":
Finns bara tre!

måndag 16 november 2009

It's the way your shoulders shake and what they're shaking for

Idag fyller jag år och det tänkte jag fira med att tillägna ett blogginlägg en av världens bästa låtar. Men innan jag tar mig an det tänkte jag bara hänga kvar lite vid själv år-fyllandet.

För när jag skulle sova igår så kände jag i kroppen att jag fyllde år dagen efter. Den där varma fina känslan av att man längtar till dagen efter.

Och nu till det lustiga - Jag hade egentligen ingenting att se fram emot!

Idag är ingen speciell dag, rent praktiskt. Jag firar inte min födelsedag något speciellt längre och idag ska jag jobba som vanligt. Förmodligen blir det några grattis-samtal och nån present, men annars är det här precis som vilken måndag som helst.

Och trots det så hade jag den där varma, luriga, lustiga, mysiga, barnsligt förtjusta känslan i kroppen igår natt när jag låg och försökte sova. Som dagen innan julafton när man var liten ni vet. Som att min kropp VISSTE att det var den 16:e november imorgon. Som att 16:e november är något som sitter i nervtrådarna och inte något som blir vad man gör det till. 16:e november kommer alltid vara 16:e november. Jag kommer alltid vara åtta år gammal kvällen innan. Ligga och vidröra illusionen av att man är ett litet barn igen som väntar på den största dagen på året.

Jag tror att när man blir lite äldre så uppskattar man mer och mer tiden före och efter något stort händer. Jag menar, jag är ju givetvis inte överdrivet besviken nu för att jag inte har sju hårda paket att riva upp och en orgie i godis och läsk att se fram emot. Det kan vara ganska skönt att få slippa den biten, men däremot att få uppleva den där kvällen före-känslan är ovärdeligt. En liten tidsresa. Jag hoppas att nån fattar vad fan jag jiddrar om.

Och min mamma berättade precis att hennes kropp känner av att jag föddes just idag. "Före den 16:e november avskyr jag höstmörkret men idag vänder det och jag börjar se ljusare på tillvaron igen. Så är det varje år 16:e november" sa hon. Ganska vackert tycker jag.

Men DET om DET! Grattis till mig osv.

* * *

Nu till det viktiga.

Den här låten som jag tänkte prata lite om har jag skrivit lite kort om i tidigare i bloggen tror jag. Jag har inte älskat den så väldigt länge, ett och ett halv år ungefär tror jag. Men den kom perfekt in i mitt liv och är en av få låtar som jag har gråtit till. Jag gråter inte så ofta.

Du som läser det här är säkert som jag; Jag vill gärna hitta mina favoritlåtar själv. Men ärligt talat, det är en jobbig grej i längden för man missar så jävla mycket om man inte kan släppa den töntigheten. Så jag försöker verkligen ta till mig det folk visar för mig, man kan inte alltid vara först på bollen. Så ta dig gärna tid med den här låten, trots att du inte hittat den "själv". Försök förstå vad jag tycker är så stort med den. Jag tror att alla människor som någon gång varit kär skulle älska den här låten.

Låten är I Want You med Elvis Costello.

Alla människor som någon gång har varit kära kan känna smärtan i den här texten. Texten talar ju egentligen för sig själv men jag vill ändå väldigt gärna skriva lite om den, en av de bästa låttexter som någonsin skrivit i mitt tycke. När jag var som mest besatt av den här låten var jag samtidigt besatt av en flicka. Ibland var I Want You den enda låten som fanns.

I Want You handlar om att vara så jävla kär att man blir livrädd för sig själv, om att känna att man kan dö för någon hur enkelt som helst, hur en person blir större än livet. Om att få nederlaget spottat i ansiktet men att vägra inse. Att inte ha varken fysisk eller psykisk möjlighet att inse. Det är redan för sent, det har gått för långt. Ilskan, desperationen, smärtan och ursinnet och AH DET GÖR SÅ ONT!

Men om du inte kan känna det så är det inte fel på dig. Förmodligen befinner du dig isåfall förmodligen i ett stabilt förhållande, lyckligt besparad från känslomässiga bergochdalbanor, och är helt enkelt lite för långt borta just nu från den här typen av ologiska, irrationella känslor. Eller så har du aldrig varit kär. Eller så gillar du helt enkelt inte låten, men det finner jag svårt att tro.

Desperationen i Costellos röst är så vacker och plågsam på samma gång. Hur alla små detaljer med henne gör honom galen. För visst är det de små detaljerna som gör oss GALNA? Hur hennes axlar skakar och varför de skakar. Hur vi minns de där sakerna hon alltid sa, hur minnet av hennes leende för alltid skurits in med kniv framför våra ögon.

Jag älskar ju Woody Allen och jag tycker att det här lilla skämtet, från Alles gamla masterpiece Annie Hall, kan sammanfatta ganska mycket:

-Min bror har blivit galen, han tror att han är en höna.
-Skicka honom till psyket då!
-Nej, det går inte.
-Varför inte?
-Jag behöver äggen.


Det finns ingen logik, men vi är likväl fullständigt beroende av livet, av lidandet, av kärleken i all sin absurditet och ingen har kanske skildrat det bättre än Elvis Costello i I Want You.

I Want You på Spotify.

Och här är en väldigt väldigt fin version av den när han gör den live tillsammans med Fiona Apple.



Oh my baby, baby
I love you more than I can tell.
I don't think I can live without you, and I know that I never will.

Oh my baby, baby
I want you so it scares me to death.
I can't say anymore than I love you.
Everything else is a waste of breath.


I want you
You've had your fun, you don't get well no more.
I want you
Your fingernails go dragging down the wall.
Be careful darling, you might fall.

I want you
I woke up and one of us was crying
I want you
You said: young man I do believe you're dying
I want you
If you need a second opinion, as you seem to do these days
I want you
You can look in my eyes and you can count the ways I want you

Did you mean to tell me but seem to forget
I want you
Since when were you so generous and inarticulate
I want you
It's the stupid details that my heart is breaking for
Its the way your shoulders shake and what they're shaking for
I want you
It's knowing that he knows you now after only guessing
It's the thought of him undressing you or you undressing


I want you
He tossed some tatty compliment your way
I want you
And you were fool enough to love it when he said I want you

I want you

I want you
The truth can't hurt you, its just like the dark
It scares you witless, but in time you see things clear and stark
I want you
Go on and hurt me, then we'll let it drop
I want you
I'm afraid I won't know where to stop
I want you
I'm not ashamed to say I cried for you
I want you
I want to know the things you did that we do too
I want you
I want to hear he pleases you more than I do
I want you
I might as well be useless for all it means to you
I want you
Did you call his name out as he held you down
I want you
Oh no my darling not with that clown
I want you
You've had your fun you don't get well no more
I want you
No one who wants you could want you more
I want you
Every night when I go off to bed and when I wake up
I want you
I want you I'm going to say it once again til I instill it

I know I'm going to feel this way until you kill it.


söndag 15 november 2009

Looxreviews; del 28


















January Jones
, 31 år, skådespelerska
Betyg: 9.6
Mycket sitter i munnen. Jag älskar att se hur den rör sig när den pratar. När den ler. När den röker. Av alla munnar är det här min favorit. I övrigt har hon ett utseende som är känsloladdat och - kanske till och med - försåtligt. Som att väldigt mycket döljer sig under den naturliga, ödmjuka, Kattis Ahlströmska ytan. Ge mig en sval vårvind, ge mig sötman av en flyktig kyss, ge mig January Jones.



















Zachary Quinto
, 32 år, skådespelare
Betyg: 8.5
När han ser ut som en stajlad Hollywood-hunk blir han en i mängden. Då ser jag inte om det är han, Henrik Lundqvist eller Alvaro Negredo jag tittar på. Gäsp. MEN! När han framhäver sina, uppenbara, säregenheter är han DELIKAT. Som på bilden ovan. Den kirurgiska blicken. Den autistiskt perfekta frisyren. Fashion-nörd goes seriemördare.















Gemma Ward
, 22 år, modell
Betyg: 8.9
När jag ser bilder på Gemma hör jag Daft Punk. Och tänker på Mars Attacks. Hon ser verkligen ut som en alien. Kolla ögonen. En docka från en annan dimension. Jag gillar henne. Vill peta på hennes ansikte. Känna hur det känns. Smeka hennes utomjordiska hud. Jag älskar den här typen av sällsynthet. Min enda anmärkning skulle kanske vara att hon ser lite lite lite lite, LITE, ut som en glödlampa.

Waitin' around to die


















Le Temps Detruit Tout; Vol 4 November 2009
1. Mos Def & Georgia Anne Muldrow - Roses
2. The Shangri-Las - Give Him A Great Big Kiss
3. Popsicle - Hey Princess
4. Rolling Stones - Angie (Live)
5. Kylesa - Scapegoat
6. The Knife - We Share Our Mother's Health (Trentemøller Remix)
7. Miley Cyrus - Party In The U.S.A.
8. Bear In Heaven - Lovesick Teenagers
9. Dizzee Rascal - I Luv U
10. The Drums - Let's Go Surfing
11. Townes Van Zandt - Waitin' Around To Die
12. Maps - To The Sky


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-4

fredag 13 november 2009

2008 års 50 bästa album - #12. Benga

12. BENGA - DIARY OF AN AFRO WARRIOR






















Episk dubstep. Kanske förra årets tyngsta. Helheten, estetiken, autenciteten. 21-årige dubstep-visionären Bengas andra fullängdare bjuder på smutsig psykedelisk garage, reggea från dödsriket, jazzig techno-soul och - framför allt - mycket BAS. "Diary Of An Afro Warrior" är ett genreöverskridande dubstep-mästerverk och ett av - den fortfarande unga - genrens hittils absolut bästa alster. Trippelvinylen får du för 200-250 spänn och den är värd varenda öre.



Mina tre favoritspår från "Diary Of An Afro Warrior":
The Cut
Night
B4 The Dual

onsdag 11 november 2009

Looxreviews; del 27


















Jon Hamm
, 38 år, skådespelare
Betyg: 8.8
Mad Men-hunken har ett pojkaktigt leende och ett maskulint patos. Inte överdrivet vacker, men besitter en manlig mustighet som är omöjlig att motstå. Man vill lukta på honom. Krypa ihop i hans stora trygga famn.


















Bar Refaeli
, 24 år, modell
Betyg: 7.6
Är begåvad med gudabenådad fysik men i övrigt är jag inte helt övertygad om hennes storhet. Visst, den finns en viss Kate Moss-ish originalitet och på några bilder är hon magisk. Men det GÅR inte att komma ifrån hur lillgammal och duktig hon ser ut. Som Mogis ungefär, ni vet.




















Michaela Forni
, 20 år, bloggerska/moderedaktör
Betyg: 7.9
Ena stunden tänker jag förort. Laleh. Andra Avenyn-Roxana. M.I.A. Det fina, det naiva, det varma, det genuina. Men sedan tänker jag Tilde de Paula. Meral Tasbas. Paula Abdul. Det tillgjorda. Låtsas-kändisskapet. Det osäkra, bekräftelsesökande. Jag famlar. Vet inte vad jag ska tro. Går på magkänsla.

tisdag 10 november 2009

Love, love, love


Le temps detruit tout - Vol 3, November 2009

1. Roy Orbison - Crying
2. Name The Pet - American Boys
3. Pugh Rogefeldt - Love, love, love
4. The War On Drugs - Taking The Farm
5. Yazoo - Only You
6. Raffertie - Antisocial
7. Mixtapes & Cellmates - Soon
8. Chris Isaak - Wicked Game
9. Gipsy Kings - Hotel California
10. M83 - Kim & Jessie
11. Bruce Springsteen - Racing In The Street
12. Mauro Scocco - Kall Stjärna

måndag 9 november 2009

2008 års 50 bästa album - #13. The War On Drugs

13. THE WAR ON DRUGS - WAGONWHEEL BLUES






















Det här är en helt jävla galet imponerande debutplatta från Philadelphias och Secretly Canadians The War On Drugs. Experimentlusta, berättarglädje, passion och traditionell jävla rock n'roll är vad Wagonwheel Blues handlar om. Att bandet dyrkar Bob Dylan behövs ingen utredning för att kunna konstatera, men det som gör det här till en av mina absoluta favoritplattor från förra året är att Kurt Vile och hans bandkollegor väver in Suicide-psykedelia och My Bloody Valentine-shoegaze i sin kraftfulla Dylan-, Neil Young- och The Boss-inspirerade rock (episka "A Needle In Your Eye #16" låter som ett E-Street Band på droger). Det här är inspirerad, nytänkande rockmusik av ett band som jag tror kommer bli till och med ännu bättre.

"You seem a little on the high side
Disconnected from me
Been a little to anxious and a little too sweet
Have you been chopping down treetops tree after tree?
Have you been digging for diamonds at the bottom of the sea?

He said I'm taking the farm out from under your knees
Said I'm taking the air and the rag that you're bleeding upon
Come on meet me where the highways and the one way streets
Come together like the motion
Comes together with my feet

Well top and bottom it's all the same to me
Until all my breathing air is gone

Well you feel it in the ozone zone zone
You can feel it in the knees knees knees
You can feel it in the dirt that's going under your feet
You can feel it in the highways and the one way streets
When you’re digging for diamonds at the bottom of the sea"

(Taking The Farm)



Mina tre favoritspår från "Wagonwheel Blues":
Taking The Farm
A Needle In Your Eye #16
Arms Like Boulders

Spotify

fredag 6 november 2009

2008 års 50 bästa album - #14. Lykke Li

14. LYKKE LI - YOUTH NOVELS






















Ibland är det härligt att kunna konstatera att en hype är rättvis. För precis så ligger det till när det kommer till underbara lilla Lykke Li. Youth Novels är SÅ bra som "folk" sa (sen att "folk" upptäckte det ett år senare än vad jag och många andra gjorde är en annan sak). Youth Novels är inte på något sätt ett fulländat mästerverk - Gudarna ska veta att den har sina ups and downs - men det jag älskar är Li's mystik och skörhet. Som att hon är ett dansande väsen, oförstörd och omedveten. En älva. Hon är blyg, men ärlig. Hon analyserar inte, hon tänker inte, hon ställer inga frågor - Hon känner, hon dansar, hon gråter, hon älskar. Det är svårt att säga vem hon är, vad hon vill och var hon är på väg. Hon vet nog inte själv. Hon bara ÄR.

"Love is the harmony
Desire is the key
Love is a symphony
Now play it with me

You'll be the rhythm and I'll be the beat
You'll be the rhythm and I'll be the beat
Then I'll be the rhythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet"

(Melodies & Desires)



Mina tre favoritspår från "Youth Novels":
Dance Dance Dance
Little Bit
Tonight

torsdag 5 november 2009

Jag bara tänkte, liksom, att


















Le temps detruit tout - Vol 2, November 2009

1. Prince & The Revolution - Let's Go Crazy
2. Mattias Alkberg - Jag Bara Tänkte, Liksom, Att
3. Håkan Hellström - Brännö Serenad
4. Bruce Springsteen - Seaside Bar Song
5. Calexico - Two Silver Trees
6. Jay-Z - Empire State Of Mind
7. Sam Cooke - A Change Is Gonna Come
8. Girls - Hellhole Ratrace
9. The Raveonettes - Attack Of The Ghost Riders
10. Britney Spears - Toxic
11. Charlotte Gainsbourg & Calexico - Just Like A Woman
12. Bruce Springsteen - No Surrender (Live)

tisdag 3 november 2009

2008 års 50 bästa album - #15. The Walkmen

15. THE WALKMEN - YOU & ME


















Intim och okonstlad indierock av ett New York-band som lyssnat minst lika mycket på oldies, Roy Orbison och gammal postpunk som på Dylans "Blonde On Blonde". Hamilton Leithausers nakna ylande förmedlar vemodiga, regniga men försiktigt optimistiska texter, stundtals med stråk av en slags varm ironi. Bitterljuva "In The New Year" är en av mina absoluta favoritlåtar från förra året.

"My head is all full of dreams
It’s nothing new
But maybe dreaming is all
A man can do
So don’t come calling for me
Cause baby my dream ain’t through
And when I’ve had enough
I’ll die in dreams of you"

(If Only It Were True)



Mina tre favoritspår från "You & Me":
In The New Year
Canadian Girl
New Country

söndag 1 november 2009

Grattis!

2008 års 50 bästa album - #16. Pascal

16. PASCAL - GALGBERGET


















Nerven, texterna. Gottländska Pascals "Galgberget" är en av de bästa svenska rockplattorna jag hört på länge. Deras självutlämnande, genuint jävla rövärliga texter räddar mig. Att höra Isak Sundström yla "Jag ska bygga nånting stort och vackert som jag ska krossa er med!" är befriande. Stora känslor rakt ut, så enkelt och rakryggat. Ackompanjerat av ett ömsint vackert slammer. Ett jävla driv som kan härledas till garagerock, Ebba Grön, Sonic Youth, The Stooges, Jesus & Mary Chain och yada yada. Skitsamma. "Kärlek och hat, vilken vacker kombination, det är Pascal i en ask" läser jag på bandets hemsida och där har vi det. "Galgberget" är 33 minuter kärlek, hat, desperation och intensiv naken ångest. Ah.

"Skinn och svett
Ben och hjärta
Dina händer smakar salt
Jag längtar efter dig"

(Längtar efter dig)



Mina tre favoritspår från "Galgberget":
Stort och Vackert
Längtar efter dig
Galgberget

fredag 30 oktober 2009

The Beginning of the Twist

Nu serni! Jag tänker följa min vän Jonathans fina exempel och lägga upp lite spotify-playlists. Jag har ju sedan över ett år tillbaka satt ihop samlingsskivan Kind of a big deal compilation volumes ungefär en gång i månaden, vilket jag nog kommer fortsätta med, men den begränsar sig ju till enbart elektronisk musik.

Spotify-listorna däremot, som kommer briljera under namnet "Le temps detruit tout", kommer kunna innehålla precis vilken typ av musik som helst. Fokus kommer istället ligga på att helt enkelt få ihop en skön blandning med musik jag lyssnar mycket på just nu. Jag vill få in lite blandbandskänsla, där själva låtordningen och musikens upplägg är viktigt. I övrigt inga speciella teman eller riktlinjer. SÅ! Försaka gärna lite av er dyrbara tid och lyssna på de här listorna som kommer vara ett 12 låtar långt organiserat kaos av ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD!

Jag kommer nog köpa premium snart förresten. Men kommer ju sakna Basshunter, förstås.

Le temps detruit tout Vol 1, Oktober 2009

1. The Futureheads - The Beginning of the Twist
2. Major Lazor - Can't Stop Now
3. bob hund - Världens Bästa Dåliga Låt
4. Blondie - Pretty Baby
5. Pascal - Längtar Efter Dig
6. Air - Sexy Boy
7. Flying Lotus - Melt!
8. Converge - Dark Horse
9. Depeche Mode - Master and Servant
10. Kiss - Hard Luck Woman
11. Nick Cave & The Bad Seeds - Red Right Hand
12. [ingenting] - Halleluja!

torsdag 29 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #17. Flying Lotus

17. FLYING LOTUS - LOS ANGELES


















När jag lyssnar på Flying Lotus ser jag framför mig utomjordingar från en avlägsen framtid som via en tidsmaskin landar med sitt rymdskepp i en primitiv infödingstam i den djupaste afrikanska djungeln där de börjar skapa musik ihop. Flying Lotus, eller Steven Ellison som han egentligen heter, är den elektroniska musikens Jimi Hendrix på sättet han vrider och vänder på sin musik. Han går en helt egen väg och visar ingen som helst respekt för vedertagen genrepraxis vare sig det är hiphop-beats eller dubstep musiken drar åt. Flying Lotus är något till stora delar helt unikt vilket är jävligt upphetsande. Los Angeles är en meditativ ljud-uppenbarelse som ska upplevas på vinyl.



Mina tre favoritspår från "Los Angeles":
GNG BNG
Parisian Goldfish
Beginners Falafel

onsdag 28 oktober 2009

03.37

Jag tror att det går att dela in oss människor i två kategorier.
De som tänker mer än de känner och de som känner mer än de tänker.
Men det ena är inte bättre än det andra.
Den tänkande har nog mycket att lära av den kännande och vice versa.

Tänker du eller känner du?

2008 års 50 bästa album - #18. Leviathan

18. LEVIATHAN - MASSIVE CONSPIRACY AGAINST ALL LIFE
















Leviathan från Kalifornien är ett av mina tre-fyra favoritband i den uppsjö av fullkomligt överjävligt bra black metal-band som slagit igenom under andra hälften av 2000-talet. Det finns mycket gemensamt här med den franska giganten Deathspell Omega men man hör även att inspiration hämtats från Bathory (vilken överraskning) och Emperors allra mest kaotiska och ångestladdade 90-tals-ögonblick. Geniet bakom Leviathan är den löjligt talangfulle Wrest (Jef Whitehead) som även figurerat i utmärkta Twilight, Lurker Of Chalice och drone-mästarna Sunn O))). Wrest sjunger och spelar alla instrument och framför allt det helt lysande trumspelet är extra imponerande. Ljudbilden, arrangemangen, dynamiken, kompetensen, energin, kaoset - Massive Conspiracy Against All Life är ett fulländat black metal-verk.



Mina tre favoritspår från "Massive Conspiracy Against All Life":
Recieve The World
Vesture Dipped in the Blood of Morning
Merging With Sword, Onto Them

lördag 24 oktober 2009

tisdag 13 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #19. Buraka Som Sistema

19. BURAKA SOM SISTEMA - BLACK DIAMOND


















Kuduro heter musiken, Buraka Som Sistema heter bandet och Black Diamond heter skivan som jag härmed utnämner till förra årets bästa dansalbum. Ett härligt naivt, varierande, frenetiskt electrodriv som för tankarna till Bonde do Role och M.I.A. (som gästar skivan) i symbios med traditionella afrikanska rytmer och färgstark ghettofunk. Det här är Hakuna Matata för dansgolvet!



Mina tre favoritspår från "Black Diamond":
Aqui Para Voces
Sound Of Kuduro
General

fredag 9 oktober 2009

Ute i natten

Jag SPRANG.
Kolossalt tidigt.
Fortfarande mörkt.
Natt. Tidig, tidig morgon.
Jag sprang ut i natten.
För att hinna med bussen.
Den mäktiga "shuffle"-Guden ger mig "In The New Year" med The Walkmen.
En STOR låt som alltid gör mig lite större, lite viktigare, lite vackrare, lite mer hoppfull, lite mer nära till gråt, lite mer nära till extas, lite mer nära till lycka.
Den där känslan av att hela världen kretsar runt mig just här - just nu - i evighet - uppstår.
Det är bara jag, The Walkmen, månen och mina ben.
Jag flyger fram.
Som en panter.
Jag och The Walkmen äger natten.
Jag älskar att springa.
I en minut.
Sen börjar det svida i min kropps samtliga muskler, jag genererar galna mängder svett, jag kan inte andas och jag får träningsvärk i en vecka.
Min kondition är ett skämt.
Men den där minuten.
När jag flyger fram i natten till tonerna av The Walkmen och hela världen tillhör mig är en fantastisk minut.

Har ni tänkt på att alla märkliga, skeva, overkliga saker inträffar när man bryter sina rutiner?
Som när man springer ut i natten en tidig lördagmorgon.
Man ser människor man aldrig sett, känner dofter man aldrig känt, ser nyanser på livets färgkarta man liksom inte noterat tidigare.
Bara för att man bryter sitt mönster.
Inget speciellt händer den här morgonen.
Men den känslan - att allt kan hända - att jag kanske dör nu - att jag kanske aldrig mer återvänder - är så påfallande.
Bara för att jag tar en annan väg än vanligt.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

Jag står och väntar på bussen.
Två små tanter sitter och pratar och jag ställs inför beslutet huruvida jag ska stänga av "10 Dollar" med M.I.A. för att lyssna på deras prat.
Jag älskar att lyssna på människors prat.
Jag älskar att utforska tonfall, spåra känslor.
Det är skönt att stå precis bredvid men ändå inte vara delaktig.
Som att vara där, men inte vara där.
Känslan av att vara Gud.
Känslan av att vara ett spöke.
Distansen till mänskligheten är att verkligen smeka dess innersta väsen.
Men de två små tanterna pratade finska så jag fattade inte ett ord.
Jag överlämnar mig återigen till M.I.A. och bussen kommer.
Kontrasten mellan "10 Dollar" med M.I.A. och finskt obegripligt småprat är oceanisk.
Det börjar ljusna.

"Hearts On Fire" med Cut Copy.
Snart hemma igen.
Den låten försätter mig alltid i ett väldigt speciellt känslorum.
Jag har fötts till den låten, skapats, byggts på nytt.
Den säger mig något nytt varje gång jag hör den.
Den anpassar sig till min nuvarande splittrade sinnesstämning och pusslar ihop bitarna.
Som en dröm.
Drömmen arbetar om allt mitt medvetande tagit in och gör om allting till - vad jag väljer att tolka som - ett råd.
Så gör "Hearts on Fire" med mig.
Och ikväll är det starkare än vanligt.
Jag sprang ut i natten och en timme senare vet jag precis vad jag ska göra.
Ibland kan det räcka.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

2008 års 50 bästa album - #20. No Age

20. NO AGE - NOUNS


















Konstnärlig punk! Los Angeles-duon No Age är på något sätt 2000-talets Sonic Youth för mig. En vacker oreda. Ett minimalistiskt mangel med minnesvärda diskreta små melodier invävda. Nouns, deras första riktiga album, är en genuin och distanslös kärleksförklaring till ungdomlig dekadens, till 90-talets allra slamrigaste stunder och till musik som inte bara är jävligt kul att spela men som också engagerar och faktiskt försöker säga något.

"With passion it's true"
(Sleeper Hold)



Mina tre favoritspår från "Nouns":
Teen Creeps
Sleeper Hold
Ripped Knees

måndag 5 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #21. Deerhunter

21. DEERHUNTER - MICROCASTLE / WEIRD ERA CONT.


















I mina öron - det enda par jag har och som en följd av detta de enda jag kan hänvisa till - är det här 60-tals-pop, med lite drag av psykedelia, noisig punk och shoegaze. Jag gillar fortfarande förra skivan, Cryptograms, lite bättre - den var fuckin' faboulos - men Microcastle växer och växer. Ljudbilden är klar och skivan är överlag tamejfan rätt så tillgänglig och poppig i all sin introverthet (jamenvisst, ibland hittar jag på egna ord). Deerhunters musik är som livet - aldrig perfekt, aldrig fogligt, aldrig med ett lyckligt slut - Deerhunter är konst och om Bradford Cox inte kan kontrollera sitt liv eller sin sjukdom (Marfans syndrom) så kan han åtminstone kontrollera sin konst. Och detta gör han med den äran.



Mina tre favoritspår från "Microcaslte / Weird Era Cont.":
Nothing Ever Happened
Twilight At Carbon Lake
Agoraphobia

It's funny, that simple little moment of contact moved me in a very, very profound way

fredag 25 september 2009

2008 års 50 bästa album - #22. Rex The Dog

22. REX THE DOG - THE REX THE DOG SHOW


















Jag såg Rex The Dog på Arvikafestivalen 2008. Jag dansade hela natten, tills solen gick upp. Jag var temporärt sorglös, vild och asfull. Jag har svårt att avgöra om det är den bästa klubbspelningen jag varit på, men den var tveklöst en av de roligaste. Rex The Dogs musik är sådan - euforiframkallande (om ett sådant ord finns). Och den coola hundens debutalbum är precis vad man förväntar sig - Ösig, upplyftande, 80-tals-hyllande electrohouse med raka, enkla, underbara melodier, sköna retrovibbar och givetvis har vi här årets partyplatta. Problemet, som gör att skivan missar en plats på topp 20, är att man redan hört de mesta förut, i och med att de flesta låtarna redan är släppta som singlar - men det är å andra sidan inte fel att ha låtarna samlade på en och samma platta och dessutom är de nya låtarna små mästerstycken allihopa.



Mina tre favoritspår från "The Rex The Dog Show":
I Can See You, Can You See Me?
Maximize 2008
Bubblicious

lördag 19 september 2009

2008 års 50 bästa album - #23. Poni Hoax

23. PONI HOAX - IMAGES OF SIGRID


















Det här är en skiva som konstigt nog har fått galet lite uppmärksamhet. Jag tycker att den är helt underbar! Fransk dramatisk, sexig electropop som doftar new wave, Italo-disco, The Doors, Interpol, LCD Soundsystem, Joy Division och Depeche Mode. Sångaren Nicolas Ker besitter en elegant Jim Morrison-karisma och är briljant. Välklädd nonchalant fransk dekadens!



Mina tre favoritspår från "Images Of Sigrid":
Antibodies
Hypercommunication
The Bird Is On Fire