tisdag 24 november 2009

2008 års 50 bästa album - #9. MGMT

9. MGMT - ORACULAR SPECTACULAR






















Jag är inte synsk på något sätt, det ska klargöras, MEN jag tror att den här skivan är en sån där skiva som kommer betraktas som en "klassiker" om många år. Den kommer kallas "viktig" och "signifikativ för sin tidsanda" och dylikt. Idag får den blandad uppskattning, vissa hyllar MGMT medan andra tycker att de blott är en överskattad hype. Men tro mig, den här skivan kommer leva kvar länge. Den är väldigt speciell.

Texten till sönderspelade, men underbara, "Time To Pretend" ringar in essensen av MGMT. En helt fucking fett fantastisk text, för den har så många lager. Med en viss glimt av distans och charmig sarkasm lyckas Brooklyn-duon göra ett kärlekspar av cynism och romantik, och övertalar oss om att det enda sättet att leva livet är att låtsas göra det tills vi tror på det. Att det enda sättet att bli rockstjärnor är att intala oss att vi redan är det.

Om man är en vän av att skära ner musiken i beståndsdelar (vilket vi ju alla är, för det är ju så härligt eller hur) så hittar vi David Bowie, Beatles, The Flaming Lips, 90-tals-britpop och 60-tals-psykedelia. Rent musikaliskt lever MGMT på snuskigt starka melodier och plattan har en perfekt balans mellan klockrena pophits och låtar som kräver några lyssningar innan de sätter sig. Soundet är vinylvänligt knaprigt, lite smutsigt, väldigt snyggt.

I och med den här plattan peakade det sena 2000-talets massiva indie-electro-rörelse, och överskattade eller ej - uppmärksamheten kring MGMT är rättmätig.

"I'm feelin rough, I'm feelin raw, I'm in the prime of my life
Let's make some music, make some money, find some models for wives
I'll move to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars
You man, the island and the cocaine and the elegant cars

This is our decision to live fast and die young
We've got the vision, now let's have some fun
Yeah it's overwhelming, but what else can we do?
Get jobs in offices and wake up for the morning commute?

Forget about our mothers and our friends
We were fated to pretend

I'll miss the playgrounds and the animals and digging up worms
I'll miss the comfort of my mother and the weight of the world
I'll miss my sister, miss my father, miss my dog and my home
Yeah I'll miss the boredom and the freedom and the time spent alone

But there is really nothing, nothing we can do
Love must be forgotten, life can always start up anew
The models will have children, we'll get a divorce,
we'll find some more models, everything must run its course

We'll choke on our vomit and that will be the end
We were fated to pretend"

(Time To Pretend)



Oracular Spectacular på Spotify

Mina tre favoritspår från "Oracular Spectacular":
Time To Pretend
Kids
Pieces Of What

måndag 23 november 2009

2008 års 50 bästa album - #10. Nachtmystium

10. NACHTMYSTIUM - ASSASSINS: BLACK MEDDLE, PART 1






















Psykedeliska utflykter, saxofonsolon, effektiva punkrock-refränger, Pink Floyd-hyllningar, bisarra 70-tals-utsvävningar. Och med det sagt: "Assassins" är förra årets bästa black metal-platta - för all del också en av hela decenniets bästa. För black metal anno 2009 handlar inte längre om att vara ondast, coolast likmålad, spela snabbast eller i olika bemärkelser vara mest extrem, black metal anno 2009 handlar om att testa gränser. Och inget metal-band gör det lika framgångsrikt som Nachtmystium.

Chicago-bandet slänger klyschorna i papperskorgen, vågar experimentera och vinner mycket på oförutsägbarheten, nytänkandet, spelglädjen och mångsidigheten. Men ÄR "Assassins" verkligen black metal då? Rötterna finns där utan tvekan, men jag tycker att man måste kunna konstatera att etiketteringen som sådan är ganska ointressant. Nachtmystium är ett fascinerande band och "Assassins" är en förbannat bra platta, och oavsett genre-rubricering är det här modern metal när den är som allra bäst.



Assassins på Spotify

Mina tre favoritspår från "Assassins: Black Meddle, Part 1":
Ghost Of Grace
Seasick (Part 3: Silent Sunrise)
Assassins

söndag 22 november 2009

Slow Show

















Le Temps Detruit Tout; Vol 5 November 2009
1. Katrina & The Waves - Walking On Sunshine
2. Deerhoof - +81
3. Buzzcocks - Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)
4. The Flaming Lips - I Can Be A Frog
5. Acid Girls - The Numbers Song
6. Mastodon - Divinations
7. Talib Kweli - Ms. Hill
8. The Righteous Brothers - Little Latin Lupe Lu
9. Dananananaykroyd - Black Wax
10. Thåström - Sönder Boulevard
11. Julian Casablancas - Out Of The Blue
12. The National - Slow Show


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-5

fredag 20 november 2009

2008 års 50 bästa album - #11. Lindstrøm

11. LINDSTRØM - WHERE YOU GO I GO TOO


















"Where you go I go too" (kanske årets bästa albumtitel, visst?) består av tre spår. Den inledande titellåten - ett häpnadsväckande epos och skivans höjdpunkt - är en halvtimme lång (halvtimmeslåtar är löjligt underskattat), den andra är tio minuter och den sista är 16 minuter. Tre otroliga skapelser som skapar nya definitioner om vad som går att uppnå med elektronisk musik. Låt universums oändlighet ta dig i sin famn och följ med Oslos Hans-Peter Lindstrøm på den mest episka rymdresa du kan tänka dig utan att, rent fysiskt, behöva lämna jordytan. Om Gud fick välja en enda låt att ha som soundtrack till sitt universum så tror jag att han hade valt "Where you go I go too", ingen låt hade passat bättre. Men vad vet jag om vår herres musiksmak, kanske hade han hellre föredragit den här. Det hade onekligen varit roligt.

Where You Go I Go Too på Spotify

Mina tre favoritspår från "Where You Go I Go Too":
Finns bara tre!

måndag 16 november 2009

It's the way your shoulders shake and what they're shaking for

Idag fyller jag år och det tänkte jag fira med att tillägna ett blogginlägg en av världens bästa låtar. Men innan jag tar mig an det tänkte jag bara hänga kvar lite vid själv år-fyllandet.

För när jag skulle sova igår så kände jag i kroppen att jag fyllde år dagen efter. Den där varma fina känslan av att man längtar till dagen efter.

Och nu till det lustiga - Jag hade egentligen ingenting att se fram emot!

Idag är ingen speciell dag, rent praktiskt. Jag firar inte min födelsedag något speciellt längre och idag ska jag jobba som vanligt. Förmodligen blir det några grattis-samtal och nån present, men annars är det här precis som vilken måndag som helst.

Och trots det så hade jag den där varma, luriga, lustiga, mysiga, barnsligt förtjusta känslan i kroppen igår natt när jag låg och försökte sova. Som dagen innan julafton när man var liten ni vet. Som att min kropp VISSTE att det var den 16:e november imorgon. Som att 16:e november är något som sitter i nervtrådarna och inte något som blir vad man gör det till. 16:e november kommer alltid vara 16:e november. Jag kommer alltid vara åtta år gammal kvällen innan. Ligga och vidröra illusionen av att man är ett litet barn igen som väntar på den största dagen på året.

Jag tror att när man blir lite äldre så uppskattar man mer och mer tiden före och efter något stort händer. Jag menar, jag är ju givetvis inte överdrivet besviken nu för att jag inte har sju hårda paket att riva upp och en orgie i godis och läsk att se fram emot. Det kan vara ganska skönt att få slippa den biten, men däremot att få uppleva den där kvällen före-känslan är ovärdeligt. En liten tidsresa. Jag hoppas att nån fattar vad fan jag jiddrar om.

Och min mamma berättade precis att hennes kropp känner av att jag föddes just idag. "Före den 16:e november avskyr jag höstmörkret men idag vänder det och jag börjar se ljusare på tillvaron igen. Så är det varje år 16:e november" sa hon. Ganska vackert tycker jag.

Men DET om DET! Grattis till mig osv.

* * *

Nu till det viktiga.

Den här låten som jag tänkte prata lite om har jag skrivit lite kort om i tidigare i bloggen tror jag. Jag har inte älskat den så väldigt länge, ett och ett halv år ungefär tror jag. Men den kom perfekt in i mitt liv och är en av få låtar som jag har gråtit till. Jag gråter inte så ofta.

Du som läser det här är säkert som jag; Jag vill gärna hitta mina favoritlåtar själv. Men ärligt talat, det är en jobbig grej i längden för man missar så jävla mycket om man inte kan släppa den töntigheten. Så jag försöker verkligen ta till mig det folk visar för mig, man kan inte alltid vara först på bollen. Så ta dig gärna tid med den här låten, trots att du inte hittat den "själv". Försök förstå vad jag tycker är så stort med den. Jag tror att alla människor som någon gång varit kär skulle älska den här låten.

Låten är I Want You med Elvis Costello.

Alla människor som någon gång har varit kära kan känna smärtan i den här texten. Texten talar ju egentligen för sig själv men jag vill ändå väldigt gärna skriva lite om den, en av de bästa låttexter som någonsin skrivit i mitt tycke. När jag var som mest besatt av den här låten var jag samtidigt besatt av en flicka. Ibland var I Want You den enda låten som fanns.

I Want You handlar om att vara så jävla kär att man blir livrädd för sig själv, om att känna att man kan dö för någon hur enkelt som helst, hur en person blir större än livet. Om att få nederlaget spottat i ansiktet men att vägra inse. Att inte ha varken fysisk eller psykisk möjlighet att inse. Det är redan för sent, det har gått för långt. Ilskan, desperationen, smärtan och ursinnet och AH DET GÖR SÅ ONT!

Men om du inte kan känna det så är det inte fel på dig. Förmodligen befinner du dig isåfall förmodligen i ett stabilt förhållande, lyckligt besparad från känslomässiga bergochdalbanor, och är helt enkelt lite för långt borta just nu från den här typen av ologiska, irrationella känslor. Eller så har du aldrig varit kär. Eller så gillar du helt enkelt inte låten, men det finner jag svårt att tro.

Desperationen i Costellos röst är så vacker och plågsam på samma gång. Hur alla små detaljer med henne gör honom galen. För visst är det de små detaljerna som gör oss GALNA? Hur hennes axlar skakar och varför de skakar. Hur vi minns de där sakerna hon alltid sa, hur minnet av hennes leende för alltid skurits in med kniv framför våra ögon.

Jag älskar ju Woody Allen och jag tycker att det här lilla skämtet, från Alles gamla masterpiece Annie Hall, kan sammanfatta ganska mycket:

-Min bror har blivit galen, han tror att han är en höna.
-Skicka honom till psyket då!
-Nej, det går inte.
-Varför inte?
-Jag behöver äggen.


Det finns ingen logik, men vi är likväl fullständigt beroende av livet, av lidandet, av kärleken i all sin absurditet och ingen har kanske skildrat det bättre än Elvis Costello i I Want You.

I Want You på Spotify.

Och här är en väldigt väldigt fin version av den när han gör den live tillsammans med Fiona Apple.



Oh my baby, baby
I love you more than I can tell.
I don't think I can live without you, and I know that I never will.

Oh my baby, baby
I want you so it scares me to death.
I can't say anymore than I love you.
Everything else is a waste of breath.


I want you
You've had your fun, you don't get well no more.
I want you
Your fingernails go dragging down the wall.
Be careful darling, you might fall.

I want you
I woke up and one of us was crying
I want you
You said: young man I do believe you're dying
I want you
If you need a second opinion, as you seem to do these days
I want you
You can look in my eyes and you can count the ways I want you

Did you mean to tell me but seem to forget
I want you
Since when were you so generous and inarticulate
I want you
It's the stupid details that my heart is breaking for
Its the way your shoulders shake and what they're shaking for
I want you
It's knowing that he knows you now after only guessing
It's the thought of him undressing you or you undressing


I want you
He tossed some tatty compliment your way
I want you
And you were fool enough to love it when he said I want you

I want you

I want you
The truth can't hurt you, its just like the dark
It scares you witless, but in time you see things clear and stark
I want you
Go on and hurt me, then we'll let it drop
I want you
I'm afraid I won't know where to stop
I want you
I'm not ashamed to say I cried for you
I want you
I want to know the things you did that we do too
I want you
I want to hear he pleases you more than I do
I want you
I might as well be useless for all it means to you
I want you
Did you call his name out as he held you down
I want you
Oh no my darling not with that clown
I want you
You've had your fun you don't get well no more
I want you
No one who wants you could want you more
I want you
Every night when I go off to bed and when I wake up
I want you
I want you I'm going to say it once again til I instill it

I know I'm going to feel this way until you kill it.


söndag 15 november 2009

Looxreviews; del 28


















January Jones
, 31 år, skådespelerska
Betyg: 9.6
Mycket sitter i munnen. Jag älskar att se hur den rör sig när den pratar. När den ler. När den röker. Av alla munnar är det här min favorit. I övrigt har hon ett utseende som är känsloladdat och - kanske till och med - försåtligt. Som att väldigt mycket döljer sig under den naturliga, ödmjuka, Kattis Ahlströmska ytan. Ge mig en sval vårvind, ge mig sötman av en flyktig kyss, ge mig January Jones.



















Zachary Quinto
, 32 år, skådespelare
Betyg: 8.5
När han ser ut som en stajlad Hollywood-hunk blir han en i mängden. Då ser jag inte om det är han, Henrik Lundqvist eller Alvaro Negredo jag tittar på. Gäsp. MEN! När han framhäver sina, uppenbara, säregenheter är han DELIKAT. Som på bilden ovan. Den kirurgiska blicken. Den autistiskt perfekta frisyren. Fashion-nörd goes seriemördare.















Gemma Ward
, 22 år, modell
Betyg: 8.9
När jag ser bilder på Gemma hör jag Daft Punk. Och tänker på Mars Attacks. Hon ser verkligen ut som en alien. Kolla ögonen. En docka från en annan dimension. Jag gillar henne. Vill peta på hennes ansikte. Känna hur det känns. Smeka hennes utomjordiska hud. Jag älskar den här typen av sällsynthet. Min enda anmärkning skulle kanske vara att hon ser lite lite lite lite, LITE, ut som en glödlampa.

Waitin' around to die


















Le Temps Detruit Tout; Vol 4 November 2009
1. Mos Def & Georgia Anne Muldrow - Roses
2. The Shangri-Las - Give Him A Great Big Kiss
3. Popsicle - Hey Princess
4. Rolling Stones - Angie (Live)
5. Kylesa - Scapegoat
6. The Knife - We Share Our Mother's Health (Trentemøller Remix)
7. Miley Cyrus - Party In The U.S.A.
8. Bear In Heaven - Lovesick Teenagers
9. Dizzee Rascal - I Luv U
10. The Drums - Let's Go Surfing
11. Townes Van Zandt - Waitin' Around To Die
12. Maps - To The Sky


Le Temps Detruit Tout Volumes 1-4

fredag 13 november 2009

2008 års 50 bästa album - #12. Benga

12. BENGA - DIARY OF AN AFRO WARRIOR






















Episk dubstep. Kanske förra årets tyngsta. Helheten, estetiken, autenciteten. 21-årige dubstep-visionären Bengas andra fullängdare bjuder på smutsig psykedelisk garage, reggea från dödsriket, jazzig techno-soul och - framför allt - mycket BAS. "Diary Of An Afro Warrior" är ett genreöverskridande dubstep-mästerverk och ett av - den fortfarande unga - genrens hittils absolut bästa alster. Trippelvinylen får du för 200-250 spänn och den är värd varenda öre.



Mina tre favoritspår från "Diary Of An Afro Warrior":
The Cut
Night
B4 The Dual

onsdag 11 november 2009

Looxreviews; del 27


















Jon Hamm
, 38 år, skådespelare
Betyg: 8.8
Mad Men-hunken har ett pojkaktigt leende och ett maskulint patos. Inte överdrivet vacker, men besitter en manlig mustighet som är omöjlig att motstå. Man vill lukta på honom. Krypa ihop i hans stora trygga famn.


















Bar Refaeli
, 24 år, modell
Betyg: 7.6
Är begåvad med gudabenådad fysik men i övrigt är jag inte helt övertygad om hennes storhet. Visst, den finns en viss Kate Moss-ish originalitet och på några bilder är hon magisk. Men det GÅR inte att komma ifrån hur lillgammal och duktig hon ser ut. Som Mogis ungefär, ni vet.




















Michaela Forni
, 20 år, bloggerska/moderedaktör
Betyg: 7.9
Ena stunden tänker jag förort. Laleh. Andra Avenyn-Roxana. M.I.A. Det fina, det naiva, det varma, det genuina. Men sedan tänker jag Tilde de Paula. Meral Tasbas. Paula Abdul. Det tillgjorda. Låtsas-kändisskapet. Det osäkra, bekräftelsesökande. Jag famlar. Vet inte vad jag ska tro. Går på magkänsla.

tisdag 10 november 2009

Love, love, love


Le temps detruit tout - Vol 3, November 2009

1. Roy Orbison - Crying
2. Name The Pet - American Boys
3. Pugh Rogefeldt - Love, love, love
4. The War On Drugs - Taking The Farm
5. Yazoo - Only You
6. Raffertie - Antisocial
7. Mixtapes & Cellmates - Soon
8. Chris Isaak - Wicked Game
9. Gipsy Kings - Hotel California
10. M83 - Kim & Jessie
11. Bruce Springsteen - Racing In The Street
12. Mauro Scocco - Kall Stjärna

måndag 9 november 2009

2008 års 50 bästa album - #13. The War On Drugs

13. THE WAR ON DRUGS - WAGONWHEEL BLUES






















Det här är en helt jävla galet imponerande debutplatta från Philadelphias och Secretly Canadians The War On Drugs. Experimentlusta, berättarglädje, passion och traditionell jävla rock n'roll är vad Wagonwheel Blues handlar om. Att bandet dyrkar Bob Dylan behövs ingen utredning för att kunna konstatera, men det som gör det här till en av mina absoluta favoritplattor från förra året är att Kurt Vile och hans bandkollegor väver in Suicide-psykedelia och My Bloody Valentine-shoegaze i sin kraftfulla Dylan-, Neil Young- och The Boss-inspirerade rock (episka "A Needle In Your Eye #16" låter som ett E-Street Band på droger). Det här är inspirerad, nytänkande rockmusik av ett band som jag tror kommer bli till och med ännu bättre.

"You seem a little on the high side
Disconnected from me
Been a little to anxious and a little too sweet
Have you been chopping down treetops tree after tree?
Have you been digging for diamonds at the bottom of the sea?

He said I'm taking the farm out from under your knees
Said I'm taking the air and the rag that you're bleeding upon
Come on meet me where the highways and the one way streets
Come together like the motion
Comes together with my feet

Well top and bottom it's all the same to me
Until all my breathing air is gone

Well you feel it in the ozone zone zone
You can feel it in the knees knees knees
You can feel it in the dirt that's going under your feet
You can feel it in the highways and the one way streets
When you’re digging for diamonds at the bottom of the sea"

(Taking The Farm)



Mina tre favoritspår från "Wagonwheel Blues":
Taking The Farm
A Needle In Your Eye #16
Arms Like Boulders

Spotify

fredag 6 november 2009

2008 års 50 bästa album - #14. Lykke Li

14. LYKKE LI - YOUTH NOVELS






















Ibland är det härligt att kunna konstatera att en hype är rättvis. För precis så ligger det till när det kommer till underbara lilla Lykke Li. Youth Novels är SÅ bra som "folk" sa (sen att "folk" upptäckte det ett år senare än vad jag och många andra gjorde är en annan sak). Youth Novels är inte på något sätt ett fulländat mästerverk - Gudarna ska veta att den har sina ups and downs - men det jag älskar är Li's mystik och skörhet. Som att hon är ett dansande väsen, oförstörd och omedveten. En älva. Hon är blyg, men ärlig. Hon analyserar inte, hon tänker inte, hon ställer inga frågor - Hon känner, hon dansar, hon gråter, hon älskar. Det är svårt att säga vem hon är, vad hon vill och var hon är på väg. Hon vet nog inte själv. Hon bara ÄR.

"Love is the harmony
Desire is the key
Love is a symphony
Now play it with me

You'll be the rhythm and I'll be the beat
You'll be the rhythm and I'll be the beat
Then I'll be the rhythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet"

(Melodies & Desires)



Mina tre favoritspår från "Youth Novels":
Dance Dance Dance
Little Bit
Tonight

torsdag 5 november 2009

Jag bara tänkte, liksom, att


















Le temps detruit tout - Vol 2, November 2009

1. Prince & The Revolution - Let's Go Crazy
2. Mattias Alkberg - Jag Bara Tänkte, Liksom, Att
3. Håkan Hellström - Brännö Serenad
4. Bruce Springsteen - Seaside Bar Song
5. Calexico - Two Silver Trees
6. Jay-Z - Empire State Of Mind
7. Sam Cooke - A Change Is Gonna Come
8. Girls - Hellhole Ratrace
9. The Raveonettes - Attack Of The Ghost Riders
10. Britney Spears - Toxic
11. Charlotte Gainsbourg & Calexico - Just Like A Woman
12. Bruce Springsteen - No Surrender (Live)

tisdag 3 november 2009

2008 års 50 bästa album - #15. The Walkmen

15. THE WALKMEN - YOU & ME


















Intim och okonstlad indierock av ett New York-band som lyssnat minst lika mycket på oldies, Roy Orbison och gammal postpunk som på Dylans "Blonde On Blonde". Hamilton Leithausers nakna ylande förmedlar vemodiga, regniga men försiktigt optimistiska texter, stundtals med stråk av en slags varm ironi. Bitterljuva "In The New Year" är en av mina absoluta favoritlåtar från förra året.

"My head is all full of dreams
It’s nothing new
But maybe dreaming is all
A man can do
So don’t come calling for me
Cause baby my dream ain’t through
And when I’ve had enough
I’ll die in dreams of you"

(If Only It Were True)



Mina tre favoritspår från "You & Me":
In The New Year
Canadian Girl
New Country

söndag 1 november 2009

Grattis!

2008 års 50 bästa album - #16. Pascal

16. PASCAL - GALGBERGET


















Nerven, texterna. Gottländska Pascals "Galgberget" är en av de bästa svenska rockplattorna jag hört på länge. Deras självutlämnande, genuint jävla rövärliga texter räddar mig. Att höra Isak Sundström yla "Jag ska bygga nånting stort och vackert som jag ska krossa er med!" är befriande. Stora känslor rakt ut, så enkelt och rakryggat. Ackompanjerat av ett ömsint vackert slammer. Ett jävla driv som kan härledas till garagerock, Ebba Grön, Sonic Youth, The Stooges, Jesus & Mary Chain och yada yada. Skitsamma. "Kärlek och hat, vilken vacker kombination, det är Pascal i en ask" läser jag på bandets hemsida och där har vi det. "Galgberget" är 33 minuter kärlek, hat, desperation och intensiv naken ångest. Ah.

"Skinn och svett
Ben och hjärta
Dina händer smakar salt
Jag längtar efter dig"

(Längtar efter dig)



Mina tre favoritspår från "Galgberget":
Stort och Vackert
Längtar efter dig
Galgberget