fredag 30 oktober 2009

The Beginning of the Twist

Nu serni! Jag tänker följa min vän Jonathans fina exempel och lägga upp lite spotify-playlists. Jag har ju sedan över ett år tillbaka satt ihop samlingsskivan Kind of a big deal compilation volumes ungefär en gång i månaden, vilket jag nog kommer fortsätta med, men den begränsar sig ju till enbart elektronisk musik.

Spotify-listorna däremot, som kommer briljera under namnet "Le temps detruit tout", kommer kunna innehålla precis vilken typ av musik som helst. Fokus kommer istället ligga på att helt enkelt få ihop en skön blandning med musik jag lyssnar mycket på just nu. Jag vill få in lite blandbandskänsla, där själva låtordningen och musikens upplägg är viktigt. I övrigt inga speciella teman eller riktlinjer. SÅ! Försaka gärna lite av er dyrbara tid och lyssna på de här listorna som kommer vara ett 12 låtar långt organiserat kaos av ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD!

Jag kommer nog köpa premium snart förresten. Men kommer ju sakna Basshunter, förstås.

Le temps detruit tout Vol 1, Oktober 2009

1. The Futureheads - The Beginning of the Twist
2. Major Lazor - Can't Stop Now
3. bob hund - Världens Bästa Dåliga Låt
4. Blondie - Pretty Baby
5. Pascal - Längtar Efter Dig
6. Air - Sexy Boy
7. Flying Lotus - Melt!
8. Converge - Dark Horse
9. Depeche Mode - Master and Servant
10. Kiss - Hard Luck Woman
11. Nick Cave & The Bad Seeds - Red Right Hand
12. [ingenting] - Halleluja!

torsdag 29 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #17. Flying Lotus

17. FLYING LOTUS - LOS ANGELES


















När jag lyssnar på Flying Lotus ser jag framför mig utomjordingar från en avlägsen framtid som via en tidsmaskin landar med sitt rymdskepp i en primitiv infödingstam i den djupaste afrikanska djungeln där de börjar skapa musik ihop. Flying Lotus, eller Steven Ellison som han egentligen heter, är den elektroniska musikens Jimi Hendrix på sättet han vrider och vänder på sin musik. Han går en helt egen väg och visar ingen som helst respekt för vedertagen genrepraxis vare sig det är hiphop-beats eller dubstep musiken drar åt. Flying Lotus är något till stora delar helt unikt vilket är jävligt upphetsande. Los Angeles är en meditativ ljud-uppenbarelse som ska upplevas på vinyl.



Mina tre favoritspår från "Los Angeles":
GNG BNG
Parisian Goldfish
Beginners Falafel

onsdag 28 oktober 2009

03.37

Jag tror att det går att dela in oss människor i två kategorier.
De som tänker mer än de känner och de som känner mer än de tänker.
Men det ena är inte bättre än det andra.
Den tänkande har nog mycket att lära av den kännande och vice versa.

Tänker du eller känner du?

2008 års 50 bästa album - #18. Leviathan

18. LEVIATHAN - MASSIVE CONSPIRACY AGAINST ALL LIFE
















Leviathan från Kalifornien är ett av mina tre-fyra favoritband i den uppsjö av fullkomligt överjävligt bra black metal-band som slagit igenom under andra hälften av 2000-talet. Det finns mycket gemensamt här med den franska giganten Deathspell Omega men man hör även att inspiration hämtats från Bathory (vilken överraskning) och Emperors allra mest kaotiska och ångestladdade 90-tals-ögonblick. Geniet bakom Leviathan är den löjligt talangfulle Wrest (Jef Whitehead) som även figurerat i utmärkta Twilight, Lurker Of Chalice och drone-mästarna Sunn O))). Wrest sjunger och spelar alla instrument och framför allt det helt lysande trumspelet är extra imponerande. Ljudbilden, arrangemangen, dynamiken, kompetensen, energin, kaoset - Massive Conspiracy Against All Life är ett fulländat black metal-verk.



Mina tre favoritspår från "Massive Conspiracy Against All Life":
Recieve The World
Vesture Dipped in the Blood of Morning
Merging With Sword, Onto Them

lördag 24 oktober 2009

tisdag 13 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #19. Buraka Som Sistema

19. BURAKA SOM SISTEMA - BLACK DIAMOND


















Kuduro heter musiken, Buraka Som Sistema heter bandet och Black Diamond heter skivan som jag härmed utnämner till förra årets bästa dansalbum. Ett härligt naivt, varierande, frenetiskt electrodriv som för tankarna till Bonde do Role och M.I.A. (som gästar skivan) i symbios med traditionella afrikanska rytmer och färgstark ghettofunk. Det här är Hakuna Matata för dansgolvet!



Mina tre favoritspår från "Black Diamond":
Aqui Para Voces
Sound Of Kuduro
General

fredag 9 oktober 2009

Ute i natten

Jag SPRANG.
Kolossalt tidigt.
Fortfarande mörkt.
Natt. Tidig, tidig morgon.
Jag sprang ut i natten.
För att hinna med bussen.
Den mäktiga "shuffle"-Guden ger mig "In The New Year" med The Walkmen.
En STOR låt som alltid gör mig lite större, lite viktigare, lite vackrare, lite mer hoppfull, lite mer nära till gråt, lite mer nära till extas, lite mer nära till lycka.
Den där känslan av att hela världen kretsar runt mig just här - just nu - i evighet - uppstår.
Det är bara jag, The Walkmen, månen och mina ben.
Jag flyger fram.
Som en panter.
Jag och The Walkmen äger natten.
Jag älskar att springa.
I en minut.
Sen börjar det svida i min kropps samtliga muskler, jag genererar galna mängder svett, jag kan inte andas och jag får träningsvärk i en vecka.
Min kondition är ett skämt.
Men den där minuten.
När jag flyger fram i natten till tonerna av The Walkmen och hela världen tillhör mig är en fantastisk minut.

Har ni tänkt på att alla märkliga, skeva, overkliga saker inträffar när man bryter sina rutiner?
Som när man springer ut i natten en tidig lördagmorgon.
Man ser människor man aldrig sett, känner dofter man aldrig känt, ser nyanser på livets färgkarta man liksom inte noterat tidigare.
Bara för att man bryter sitt mönster.
Inget speciellt händer den här morgonen.
Men den känslan - att allt kan hända - att jag kanske dör nu - att jag kanske aldrig mer återvänder - är så påfallande.
Bara för att jag tar en annan väg än vanligt.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

Jag står och väntar på bussen.
Två små tanter sitter och pratar och jag ställs inför beslutet huruvida jag ska stänga av "10 Dollar" med M.I.A. för att lyssna på deras prat.
Jag älskar att lyssna på människors prat.
Jag älskar att utforska tonfall, spåra känslor.
Det är skönt att stå precis bredvid men ändå inte vara delaktig.
Som att vara där, men inte vara där.
Känslan av att vara Gud.
Känslan av att vara ett spöke.
Distansen till mänskligheten är att verkligen smeka dess innersta väsen.
Men de två små tanterna pratade finska så jag fattade inte ett ord.
Jag överlämnar mig återigen till M.I.A. och bussen kommer.
Kontrasten mellan "10 Dollar" med M.I.A. och finskt obegripligt småprat är oceanisk.
Det börjar ljusna.

"Hearts On Fire" med Cut Copy.
Snart hemma igen.
Den låten försätter mig alltid i ett väldigt speciellt känslorum.
Jag har fötts till den låten, skapats, byggts på nytt.
Den säger mig något nytt varje gång jag hör den.
Den anpassar sig till min nuvarande splittrade sinnesstämning och pusslar ihop bitarna.
Som en dröm.
Drömmen arbetar om allt mitt medvetande tagit in och gör om allting till - vad jag väljer att tolka som - ett råd.
Så gör "Hearts on Fire" med mig.
Och ikväll är det starkare än vanligt.
Jag sprang ut i natten och en timme senare vet jag precis vad jag ska göra.
Ibland kan det räcka.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

2008 års 50 bästa album - #20. No Age

20. NO AGE - NOUNS


















Konstnärlig punk! Los Angeles-duon No Age är på något sätt 2000-talets Sonic Youth för mig. En vacker oreda. Ett minimalistiskt mangel med minnesvärda diskreta små melodier invävda. Nouns, deras första riktiga album, är en genuin och distanslös kärleksförklaring till ungdomlig dekadens, till 90-talets allra slamrigaste stunder och till musik som inte bara är jävligt kul att spela men som också engagerar och faktiskt försöker säga något.

"With passion it's true"
(Sleeper Hold)



Mina tre favoritspår från "Nouns":
Teen Creeps
Sleeper Hold
Ripped Knees

måndag 5 oktober 2009

2008 års 50 bästa album - #21. Deerhunter

21. DEERHUNTER - MICROCASTLE / WEIRD ERA CONT.


















I mina öron - det enda par jag har och som en följd av detta de enda jag kan hänvisa till - är det här 60-tals-pop, med lite drag av psykedelia, noisig punk och shoegaze. Jag gillar fortfarande förra skivan, Cryptograms, lite bättre - den var fuckin' faboulos - men Microcastle växer och växer. Ljudbilden är klar och skivan är överlag tamejfan rätt så tillgänglig och poppig i all sin introverthet (jamenvisst, ibland hittar jag på egna ord). Deerhunters musik är som livet - aldrig perfekt, aldrig fogligt, aldrig med ett lyckligt slut - Deerhunter är konst och om Bradford Cox inte kan kontrollera sitt liv eller sin sjukdom (Marfans syndrom) så kan han åtminstone kontrollera sin konst. Och detta gör han med den äran.



Mina tre favoritspår från "Microcaslte / Weird Era Cont.":
Nothing Ever Happened
Twilight At Carbon Lake
Agoraphobia

It's funny, that simple little moment of contact moved me in a very, very profound way