The moment we believe that we have never met

Det absolut värsta jag vet är Mika. Det nästvärsta jag vet är bloggare som i varje inlägg ber om ursäkt för att de inte bloggat på länge. Jag höll själv på med den typen av fånigheter för inte allt för längesedan men i och med att mycket hänt med min person under de senaste månaderna så är det slut med det. Det tredjevärsta jag vet är nog Legolas.

* * *

Flera människor som jag tycker om, och vars musiksmak jag respekterar högt, älskar ett band som heter Glasvegas. Detta är ett problem. För jag är alltid helt övertygad om min egen musiksmaks överlägsenhet men detta jävla Glasvegas ställer till saker. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar och ju mer jag lyssnar och lyssnar och lyssnar desto säkrare blir jag på vilken DYNGA deras skiva är. Jag ger dessa skottar från helvetet chans på chans, jag verkligen BER OM att bli lika frälst som alla andra. Men lik förbannat provocerar de mig med sin bedrövlighet varje gång. Jag hör GUBB-EMO, trötta melodier, ett light-Jesus & Mary Chain fast utan bra låtar och karaktär och en påfrestande skotsk dialekt som i en av låtarna plötsligt börjar skrika HERE WE FUCKING GO och i en annan sjunger LIAR, LIAR, PANTS ON FIRE. Är det verkligen mig det är fel på?

* * *

Alla ska se Milk! Sean Penn är briljant och James Franco är hunkigare än hunkigast. Jag blir visst bögigare och bögigare för varje inlägg. Men jag gillar faktiskt tjejer. Jag är till och med kär i en av dem.













* * *

Nu lyssnar vi lite på den här låten och funderar på om det verkligen är hållbart att hävda dess briljans i samma inlägg som jag går ganska hårt åt Glasvegas.



* * *



* * *

Jag har aldrig haft såhär mycket att ge. Och jag börjar ana någonting som jag inte ska skriva här och nu. Nu ska jag titta på något roligt och klucka mig till sömns!