Dillinger Escape Plans musikkonst är en balansgång mellan kreddig musikalisk finkultur och onani. Självgodhet eller entusiasm? Kanske både och, men framför allt det senare. Dillingers genre kallas ibland mathrock eller mathcore, etiketter som jag i vanliga fall föredrar att undvika, men när det kommer till Dillinger är det nästan oundvikligt. Vid en första lyssning av bandets musik låter det lite som man skulle kunna tänka sig att det skulle låta om någon försökte tonsätta Einsteins relativitetsteori. Dillinger Escape Plan är överbegåvade, och de tvekar inte en sekund på att överföra sin talang på skiva. Vad jag tycker är underbart med sådan här teknisk, progressiv musik är att den har två dimensioner till skillnad från annan musik. Du kan lyssna i två lägen. Dels kan du sätta på plattan och bara lyssna på det du hör och njuta av bra låtar och bra musik. Men du kan också sätta dig in i musiken och försöka förstå den, dess beståndsdelar och uppbyggnad. Du plockar isär låtarna och bygger ihop dem igen - avslöjar dem. Då låter plötsligt musiken helt annorlunda. Men för att sådan här musik ska funka krävs det också att den funkar i förstaläget, utan att behöva gå in djupare i vad de faktiskt sysslar med, och Dillinger är inte bara bäst på att hantera sina instrument, de är dessutom bäst i genren på att göra bra låtar.
Ire Works sampler
Milk Lizard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar