fredag 9 oktober 2009

Ute i natten

Jag SPRANG.
Kolossalt tidigt.
Fortfarande mörkt.
Natt. Tidig, tidig morgon.
Jag sprang ut i natten.
För att hinna med bussen.
Den mäktiga "shuffle"-Guden ger mig "In The New Year" med The Walkmen.
En STOR låt som alltid gör mig lite större, lite viktigare, lite vackrare, lite mer hoppfull, lite mer nära till gråt, lite mer nära till extas, lite mer nära till lycka.
Den där känslan av att hela världen kretsar runt mig just här - just nu - i evighet - uppstår.
Det är bara jag, The Walkmen, månen och mina ben.
Jag flyger fram.
Som en panter.
Jag och The Walkmen äger natten.
Jag älskar att springa.
I en minut.
Sen börjar det svida i min kropps samtliga muskler, jag genererar galna mängder svett, jag kan inte andas och jag får träningsvärk i en vecka.
Min kondition är ett skämt.
Men den där minuten.
När jag flyger fram i natten till tonerna av The Walkmen och hela världen tillhör mig är en fantastisk minut.

Har ni tänkt på att alla märkliga, skeva, overkliga saker inträffar när man bryter sina rutiner?
Som när man springer ut i natten en tidig lördagmorgon.
Man ser människor man aldrig sett, känner dofter man aldrig känt, ser nyanser på livets färgkarta man liksom inte noterat tidigare.
Bara för att man bryter sitt mönster.
Inget speciellt händer den här morgonen.
Men den känslan - att allt kan hända - att jag kanske dör nu - att jag kanske aldrig mer återvänder - är så påfallande.
Bara för att jag tar en annan väg än vanligt.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

Jag står och väntar på bussen.
Två små tanter sitter och pratar och jag ställs inför beslutet huruvida jag ska stänga av "10 Dollar" med M.I.A. för att lyssna på deras prat.
Jag älskar att lyssna på människors prat.
Jag älskar att utforska tonfall, spåra känslor.
Det är skönt att stå precis bredvid men ändå inte vara delaktig.
Som att vara där, men inte vara där.
Känslan av att vara Gud.
Känslan av att vara ett spöke.
Distansen till mänskligheten är att verkligen smeka dess innersta väsen.
Men de två små tanterna pratade finska så jag fattade inte ett ord.
Jag överlämnar mig återigen till M.I.A. och bussen kommer.
Kontrasten mellan "10 Dollar" med M.I.A. och finskt obegripligt småprat är oceanisk.
Det börjar ljusna.

"Hearts On Fire" med Cut Copy.
Snart hemma igen.
Den låten försätter mig alltid i ett väldigt speciellt känslorum.
Jag har fötts till den låten, skapats, byggts på nytt.
Den säger mig något nytt varje gång jag hör den.
Den anpassar sig till min nuvarande splittrade sinnesstämning och pusslar ihop bitarna.
Som en dröm.
Drömmen arbetar om allt mitt medvetande tagit in och gör om allting till - vad jag väljer att tolka som - ett råd.
Så gör "Hearts on Fire" med mig.
Och ikväll är det starkare än vanligt.
Jag sprang ut i natten och en timme senare vet jag precis vad jag ska göra.
Ibland kan det räcka.
Jag tänker göra det lite oftare.
Springa ut i natten.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver så fint.

Slim Sam sa...

Åh tack :)