fredag 19 februari 2010

Besatt av en illusion

Jag är lite, lite kär i en person jag inte känner. Alls.
Jag har knappt pratat med henne. Förstår ni vad jag menar?
Det är ju bortom allt rimligt bonnvett att jag ÄR kär i henne eftersom jag inte vet hur hon är. Jag känner henne ju inte! Inte alls.
Men ändå pirrar det till när jag tänker på henne, när jag ser bilder av henne, när vi får ögonkontakt, när hon ler. Ja, ni vet.
Jag är lite besatt.
Jag upplever en liten, än så länge på en sund nivå, besatthet.
Än.
Så.
Länge.
På en sund nivå.

Gissningsvis är jag icke kär i 'na.
Gissningsvis är jag kär i mina egna förhoppningar på henne.
Jag GISSAR att jag är kär i en illusion av hur hon är.
Men det KÄNNS som att jag är lite, lite kär i henne - på riktigt.
Samtidigt som min hjärna kan förstå att det omöjligtvis kan vara så.
Det vore ju befängt! Befängt, säger jag! Läs när jag bokstaverar det: B-E-F-Ä-N-G-T.
Men åh hon är så fin och snygg och vacker och charmig och bra.
Tror jag.
Upplever jag.
Vill jag att hon ska vara.
Det känns som att hon är det.
Och det känns som att hon gillar mig. Men hur skulle hon kunna göra det? Hon har knappt pratat med mig.
SÅ VARFÖR SKULLE HON GILLA MIG! VA?
Men tänk om hon känner samma sak! Samma mystiska, oförklarliga dragning! Det kanske är skrivet! Herren Guds vilja! AMEN!
Hon kanske är lite besatt av mig? Typ kär i en illusion av hur jag är!!!
Kanske upplever hon en liten, än så länge på en sund nivå, besatthet?
Å andra sidan; kanske upplever hon inte detta.
Kanske har hon samma relation till mig som ni har till Jake Williams.
Om ni förstår vad jag menar.

Såhär blir det när man varit singel ett tag. Att man, som utav en desperat längtan att ha någon, vara någons, blir besatt.
För er också? Inte? Förstår ni överhuvudtaget vad jag skriver? Kan ni läsa bokstäverna ni ser framför er? Ser ni att det inte bara är bokstäver utan faktiskt känslor jag försöker förmedla via tangenterna? Blir ni också besatta? Eller är det mig det är fel på? VA?
Det kan vara fel på mig.
Så fort man träffar en snygg tänker man "Hon kanske är min framtida kvinna" och blir nervös över att förstöra allt. Nojig över att gå för fort fram och verka: besatt.
Jag VET ju att jag lurar mig själv. Jag har varit kär på riktigt. Ett par gånger, om ni nu ska veta. Omtumlande, på ett helt annat sätt.
Men ändå finns pirret där, den - än så länge sunda - besattheten.
Jag kan en del om ensamhet. Vad är kunskap?
Att inte sova med någon varje kväll, efter att ha gjort det i flera år, bildar till slut ett litet mörkt hål i själen.
Det har gjort att jag mår lite dåligt när jag ser eller träffar snyggingar.
Jag ser en hona på håll som verkar HOT och jag ba: "Hoppas att hon inte är hot, att hon har någon defekt i ansiktet, har Nightwish-tischa, uggs eller ser lesbisk ut så jag slipper må dåligt över att jag aldrig mer kommer att se henne".
Hemskt, jag vet!
Men jag är med om det här nästan varje dag. Tycker mig se Kate Moss-kopior strutta omkring i Haninge Centrum och blir GALEN över att det, högst sannolikt, är första och sista gången jag ser 'na.
Jag är så jävla ytlig ibland att jag borde dräpas.

Och att jag skrivit det här betyder ingenting. Jag tror fortfarande att hon (som jag är lite, lite kär i och, än så länge i en hyfsat sund omfattning, är besatt av) är kvinnan som en dag kommer föda mina barn.
Trots att jag _VET_ att det är singelsjukan som drabbat mig. Ändå tror jag det. Nu när jag sitter och skriver dessa meningar tror jag det - på fullt, blodigt allvar.
Allvaret.
Är.
Blodigt.
Jag ser framför mig hur vi reser till Spanien ihop, hur vi köper en kamera och tar amatörmässiga men lite söta och kärleksfulla bilder på varandra, hur vi kanske gör något så töntigt som att lyssna på en ljudbok tillsammans, hur jag överraskar henne med att laga hennes favoritmat, hur hon börjar gilla min musik, hur vi bara ligger i sängen en hel dag och bara har sex och ser på Beverly Hills och äter pizza, hur vi officiellt blir ett par på facebook, hur jag köper en svindyr present till henne som hon kanske inte gillar så mycket men säger är det finaste hon någonsin fått.
Men, och det här är alltså viktigt: Jag känner henne inte.
Inte alls.
Har knappt pratat med henne.
Men hon ser mig i ögonen och ler så vackert.

5 kommentarer:

MarySaintMary sa...

Jag är nog ännu mer störd än du i så fall för såna där förälskelser drabbar mig jämt och ständigt FAST jag har pojkvän.

jonathan sa...

Jag förstår EXAKT vad du menar!
Precis så!
Jag vet inte riktigt om "EXAKT" är ett ord som tillräckligt beskriver hur väl dina ord stämmer även för mig.
Och som Maria precis skrivit, FÖRÄLSKELSE.
Det är i alla fall det ord jag använder för att närmast beskriva dessa känslor.

Men att drömma är fantastiskt, att låta tankarna sväva iväg och bli till nära på absurda planer är underbart.

(Och Maria, jag kände lika även när jag var i ett förhållande. Det är sådana här vi är, så vi fungerar.)

jonathan sa...

Jo, trevligt att du bjuder på lite ord här!

Slim Sam sa...

ja men det är ju alldeles GALET! att man ägnar så mycket tid, energi, tankar och känslor åt något som knappt finns. ett par ögon och ett leende och en inbillad förhoppning. irrationellt men härligt på nåt sätt.

det ska bli lite mer ord här framöver är det tänkt. :)
men nu är det du som publicerar din topp 5!

Eric Dödens sa...

Det låter inte speciellt sunt.
Men jag känner igen det där. Dock var jag väldigt ung då jag hade sådana fantasier. Kanske runt 14-16.

Anyhow, mycket underhållande läsning. Väldigt jordnära och det kändes när man läste. Det blir ett Tweet om inlägget.