Keff

Jag brukar inte vilja skriva att jag mår dåligt.
Ni kan läsa vartenda inlägg från att jag startade den här bloggen i januari 2008 och jag tror inte att ni kommer hitta en rad där jag framstår som bitter.
Jag har varit fantastiskt pretentiös och känslosam vid många tillfällen men jag tycker inte synd om mig själv i regel.
Jag bloggar eller facebookar inget svävande jidder i stil med "åh ångest blablabla" som skriker efter uppmärksamhet och som bara handlar om att någon ska fråga hur det är med mig och vad som har hänt.
Jag är inte en självömkande människa.
Det jag skriver är fritt att tolka och det jag skriver är det enda jag skriver och ingenting annat.
Jag skriver inte i hopp om någon speciell reaktion.
Om jag skriver "sugfisk" så menar jag bara "sugfisk".
Jag skriver inte "sugfisk" för att någon ska fråga "va? vad i helvete menar du med sugfisk?!".
Folk får gärna undra men det är inte säkert att jag svarar.
Reaktioner är absolut välkommet men inget ändamål.

Jag försöker förmedla känslor med det jag skriver.
Ibland försöker jag även vara rolig.
Och det är ointressant huruvida jag lyckas.
Det handlar om att jag måste göra det.

Ok, slutpläderat.
Och om ni mot all rimlig förmodan orkat läsa ända hit så tänkte jag nu försöka knyta ihop säcken.
Och igen: jag skriver inte detta för att få några slags sympatier.
Det här är min blogg, alla får läsa och jag skriver vad jag känner för.

Och så här är det. Jag har problem.

Jag.
Har.
Problem.

Jag är inte den enda människan i världen med problem, jag känner till det.

Men jag HAR PROBLEM.

PROJÄVLABLEM har jag.

K
E
F
F

E g e n t l i g e n (egentligen? vad är det för ett ord, egentligen) är allt bättre än någonsin.

Har ett jobb jag trivs med, har många roliga människor och fina vänner omkring mig, har sett Bruce Springsteen, har saker jag ser fram emot, känner att jag är på väg mot någonting bra, har två ben och två armar, ett ofrånkomligt - och på inga villkor sinande - ordvitsflöde, bläck i pennan och snart ett långt gött sommarlov.

_Ser_
_Framtiden_
_An_

(Det enda jag e g e n t l i g e n borde ha rätt att gnöla över är att min vhs-spelare inte fungerar [jobbig grej])

Men när jag lämnas ensam med mina tankar har jag stora svårigheter.
Alla insikter jag funnit och personliga framsteg jag gjort går sönder.

Jag har demoner i huvudet.
Jag litar inte på mitt omdöme.
Jag har agerat dåligt i situationer som har fått mig att fundera på vad i mitt huvud som är verkligt och vad som är äkta.
Och den regnbågsfärgade vågen jag tror på är just nu inte någon tröst som den brukade vara.

Just nu är jag livrädd för den.

Men jag vet att jag vill väl.
Jag vet att jag FÖRSÖKER och VILL vara en bra människa.
Men jag kretsar kring ett svart hål av illusioner och rubbad självbild och jag känner mig som Jesus och Djävulen på samma gång.
Har ni känt den känslan? Förstår någon överhuvudtaget vad jag pratar om? Va?

När det väl kom till - den berömda - kritan agerade jag ovärdigt.
Det gör mig patetisk.
Och det har fått mig att fundera kring varenda handling och beslut jag har tagit.
Tänk om det finns en röd tråd av hyckleri och skenhelighet i allt jag gör?
Jag vill inte tro det men just nu vet jag inte.
Därför har jag problem.

K
E
F
F

Jag hittade något vackert.
I mig själv.
Men förrådde det.
Jag älskade något.
Kände mig älskad.
På ett nytt sätt.
Kände saker jag inte hade känt.
Sa saker jag inte hade sagt.
Fick höra saker jag inte hade hört.
Växte.
Föddes.
Men förråde det.
Vände det emot mig.
Nu dödar det mig.
Quod me nutrit me destruit? [latinskt ordspråk] [googla]
Ja kanske.
Och därför har jag problem.

Samtidigt var allt sant, det vet jag.
Det är nästan det enda jag vet.
Lika sant som att det är borta nu.
Och nu minns jag att jag inte förstår kärlek.

Inte.
Det.
Minsta.

Men det finns bara en väg.

Jag måste fortsätta sträva efter att bete mig värdigt, även om jag inte kan.
Jag måste fortsätta lyssna på känslan i kroppen som säger att allt det vi gör i vår vardag försvinner upp i himlen i en väldig regnbågsfärgad våg som sedan kommer tillbaka till oss.
Och kanske lyckas jag bättre nu när det känns som att den tänker äta upp mig levande.

Jag måste resa långt bort.

Jag vill bli en människa som förflyttar berg, en dag i taget.
Jag vill förstå vad uppoffring verkligen innebär.
Jag vill spy ut giftet. Självbelåtenheten.

Jag vill men tänk om jag inte kan.

Det var det jag ville säga ikväll.

The quiet burden of your absence.