One Moment. Would you capture it?

Ibland fullständigt sköljer en känsla, som en flodvåg, genom hela kroppen. Inatt hände det och den här gången var det en otroligt skön känsla.

Jag hade precis satt pizzan i halsen och nästan kvävts av skratt när Charlie och Mac spånar filmidéer i ett av de senaste Philadelphia-avsnitten ("What if he can smell crime...and he runs on all fours...because he’s a dog, VOICED by Dolph Lundgren? What if his head is a giant nose!?"), klätt av mig på min söta (och även, ur rätt vinkel, sexiga) lilla kropp och ställt mig i mitt kolsvarta badrum för att ta en dusch (lampan fungerar fortfarande inte, men det är faktiskt verkligen mysigt att duscha i kolmörker - rekommenderas) när en väldigt behaglig, självklar känsla strömmade genom min nakna lekamen.

Jag kan inte sammanfatta den i en kort mening men jag ska försöka förklara. En känsla är ju mer som en bild, svår att beskriva kortfattat i ord.

Från och med nu tänker jag sluta försöka vara någon slags hjälte, eller insiktsfull människa. Jag tänker ta för mig, falla för alla frestelser, göra bort mig, sluta tänka, sluta analysera och sluta gå rakt. Jag tänker leva efter talesättet "Dåren begår de fel som den intelligenta begår först efter noggranna överväganden". Jag behöver inte försöka pussla ihop mina tankar och handlingar för att det ska passa in i någon slags bild jag har av mig själv som jag vill uppnå.

Tommy Körberg sa, i smått briljanta tv-underhållnings-programmet Stjärnorna på slottet, någonting i stil med "Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Det finns ingen som sagt. Vi har inte skrivit något kontrakt med livet. Inte ens för en timme framåt. Så man får ta för sig". I de orden ligger det någonting. Den gode Tommy är rätt ute (precis som när han sjöng "Stad i ljus").

Det är NU vi ska göra alla dumheter vi kommer ångra att vi aldrig vågade göra och det är nu vi ska testa allt vi inte kommer kunna testa när vi är döda. Jag längtar efter att bli gammal. När jag kan sitta och skrocka åt mina ungdomliga dumheter. Det är min bild av att vara gammal. Ingen press från någon, inga krav. Jag ser verkligen fram emot det. Då tänker jag göra så gott jag kan för att göra rätt för mig, men inte idag. DÅ är tiden inne för självdistans, efterklokhet och insikter. Idag är en annan tid. Idag är tiden för: Fuck life. Let's have some fun.

Jag har aldrig riktigt kunnat skilja på självförtroende och självkänsla och jag har ingen aning om jag har mycket eller lite av det ena eller andra, det känns ganska ointressant. Men jag vet vad integritet är. Att inför andra, men kanske framför allt inför sig själv, stå för sina handlingar. Känslor hemsöker oss, vi kan inte rå för dem. Men vi väljer våra handlingar, därför tvingas vi stå till svars för dem.

Därför är mitt råd tilll alla som läser det här att 1) lyssna till era känslor och 2) stå för era handlingar och 3) ta för er, ha jävligt roligt, gör bort er och tänk inte för mycket för snart är vi fossiler allihopa och då spelar ingenting någon roll. Gud (eller Allah eller universum eller tomten eller Professor Kalkyl eller Paradise Hotel-Rami eller Pål Hollender eller vem du vill) bryr sig inte om hur hur rakt jag går. Bara hur hårt mitt hjärta slår.

Naturen har skänkt de stora människorna förmågan att handla, och lämnat åt de övriga att döma.

Btw: Jag har ett nyårslöfte. 2010 tänker jag bilda ett band.

Floskel-VM är slut för idag. Det var allt. Nu återgår vi till den spännande listan över 2000-talets bästa låtar som alla läser och följer med mycket stor hänförelse och entusiasm.